Overlanding: Mini-Overlanding (Värmland)

Helt i slutet av Mars så klarade vi av att bli eniga om att Lördag 9/4 till Söndag 10/4 skulle passa bra. Då undertecknad hade ” Guide ansvaret ” förra gången skulle Mr Eriksson, i sann demokratisk anda, leda an denna gången. Givetvis hade han fuskat och varit och rekat ett par veckor innan men just på grund av det så visste vi följande: Den snö som stoppade guidens rekrunda skulle vara borta, och om inte – betydligt reducerad. Det andra vi visste var hur vi skulle få utnyttjat tiden vi hade till förfogande maximalt.

Veckan innan avfärd sniglade sig fram men till slut var det dagen för avfärd. Lite slappt av mig – det måste jag nog erkänna så här i efterhand – så fick jag inte monterat taktältet förrän ca 2 timmar innan avfärd. Det har i och för sig stått torrt och uppfällt (!) större delen av vintern så att det var både helt och funktionellt, det visste jag. Men om ”han den där någon ” hade slarvat bort fästmaterialet eller ” han den där andre ” hade förlagt viktiga komponenter till monteringen… Ajsing-bajsing herr Wiberg – skärpning! Jag har sagt det förut – assumption is the mother of all fuck ups. Denna gången gick det – som tur var – helt enligt plan och jag noterade nöjt en ny bästa-tid för taktältsmontering.

Det var inte bara pappan i familjen som var klar för tur – det yngre gardet i form av dotter på 6 och son på 4 var minsann lika klara som pappan på att komma ut i skogen och bo i taktält. Dottern hade stora förhoppningar på att få prova sitt nya fiskespö och sonen hade stora förhoppningar på att ” Pappabilen ” skulle ” sitte fast i sølan ” dvs bli ordentligt tillgrisad och sätta sig fast i leran…

Klockan 13.00 mötte vi en entusiastisk guide med sin son. Efter ett snabbt påfyll av blodsocker så rullade vi då äntligen iväg mot vårat gamla hemland med sikte på att hitta nya fina spår, nya fina camps, slappa runt ett bål och inte minst bli bättre känt med varandra.

Andreas hade valt vägen över Lillestrøm – Fetsund – Sockervägen ( vägen har fått sitt namn grunnat smuggeltrafiken från ” back in the days ” när man faktiskt smugglade varor FRÅN Norge ( socker och margarin bland annat ) – Skillingsfors och till slut Charlottenberg via fina grusvägar. Precis vid gränsmärket Norge – Sverige tog vi dagens första lilla stopp. Dels för att ta en liten kaffetår, få sträcka på benen och rasta ungar men även för att reducera mängden luft i däcken.

3kg luft i däcken funkar som snus när man ska köra fort och länge på asfalt – det funkar rent ut sagt skitdåligt på gropig grusväg. Med sub 2kg så blir det ett helt annat flyt även i relativt höga hastigheter på dylik väg och bilen är även mer beredd på eventuella traktorvägar som kan dyka upp längs rutten. Den som oroar sig för förlorad markfrigång bör tänka om – fäste är det viktigaste du har i skogen, då kan du välja att köra runt de flesta hinder i sakta fart. Det kan man inte om bilen inte har fäste.

Väl framme i Charlottenberg så bunkrade vi det sista av både nödvändiga och inbillat nödvändiga förnödenheter. Märkligt vad dålig man är på att handla när det enda man har lust på är att komma ut i skogen? Det är ju precis då man bör ta en del noggrant övervägda val med vad man ska dra med sig. Det faktum att kvällens middag redan var säkrad i mitt kylskåp i bilen och att det var en kort tur i civiliserat område med tillgång till butiker OM det skulle fattas något ( mitt BMI säkrar dessvärre mig ett par dagar, det är jag säker på… ). Så länge det finns något att tysta ungarna med, med bara ett uns av näring i, så klarar de sig 24 timmar de också ( mamman är självklart inte av samma uppfattning men det hon inte vet och så vidare ).

Efter Charlottenberg och bunkring var det dags för en blixtvisit till en av forumets medlemmar som bor helt i närheten av Charlottenberg och dessutom längs guidens rutt.

Torbjörn har ett spännande projekt på gång med två Jeepar som till slut ska bli en Jeep. Han har även en mycket sympatisk tax ( dachs för våra norska läsare ) som heter Zäta och som är mer glad i bullar än vad hon har bra av. Efter ytterligare en kopp kaffe ( termos med kaffe är livsviktigt i Snövit ) och lite bekantande med Torbjörn, hans barn och Zäta så var det dags att bryta upp och komma sig mot Camp. Enligt guiden så skulle vi givetvis inte bara köra raka vägen – nej nej, det skulle testas spännande spår också. Svaret var snabbt och kontant från undertecknad: Klart vi ska!

Vid detta laget börjar kartan på min navigation bli full av tidigare och planerade spår och jag förhör mig via radion med Andreas om spåren som kommer framöver. Jodå, får vi konstatera: ” Great minds think alike ” eller som våra bättre hälfter tänker: ” Lika barn leka bäst ”. Det visar sig emellertid att Andreas kartor är av nyare karaktär och att alla spår inte är med på mina kartor. Härligt! Då finns det plats till förbättring där.

Efter en stund kommer vi fram till ett nerfallet träd över vägen. Naturligt nog stannar vi och jag frågar Andreas om han behöver en såg. Men icke. Till höger för oss så går det ett, faktiskt knappt synligt, spår in mellan träden. Det som gör att det är svårt att se spåret är allt vatten som fyller bägge hjulspåren. Vi enas om att det är bäst att rekognosera till fots för att se hur illa det är. Efter ett tag beslutar vi oss för att det är för blött för detta spåret nu. Det skulle faktiskt visa sig att många av spåren, och faktiskt till och med vissa grusvägar, var för blöta för att köra på. Med för blöta så menar jag inte att vi inte skulle ta oss igenom, det hade vi gjort även om vi hade fått kämpa en del på ett par sträckor. Det jag menar är att om vi hårdnackat hade hävdat vår rätt att framföra våra bilar på dessa ställen så hade vi förstört marken så pass illa att det antagligen hade fått konsekvenser. Konsekvenser iform av mer bommar, mer förbannad ortsbefolkning och mer förbannade markägare – precis allt det där vi INTE vill.

Lite slokörade så vände vi bilarna och guiden letade snabbt rätt på alternativ rutt mot Camp. Nu började mitt blodsocker bli lite lagom lågt och även ungarna började visa tecken på att det var dags att slå läger. Plötsligt gör Andreas en helomvändning med bilen och brakar rätt ner i skogen. Men vad i h-lvete nu då tänker jag och brakar efter, så klart. Ett brant och tidvis tekniskt spår leder rätt ner till en ganska strid vattenpassering. Med riktigt brunt ogenomsiktligt vatten. Spännande! Det visar sig att det inte är så djupt men fullt av stora stenar man får kryssa sig fram mellan. Uppfarten är minst lika teknisk och riktigt brant. Gött, då har man fått testat bilen igen.

Vi hinner inte mer än komma upp på grusvägen innan den entusiastiske guiden återigen brakar in i skogen. Här är det djupa spår sen tidigare och dessutom fyllda med vatten och lera. Det är smalt mellan träden och tempot blir närmast krypfart. Så dyker nästa vattenhinder upp och guiden går ut för att kolla djupet – det är nämligen betydligt mer vattenföring än vid senaste turen. Med hjälp av en pinne konstaterar vi att vi inte har några problem och rullar över. Sen leder ett fint spår fram till kvällens camp som visar sig ligga perfekt belägen vid en sjö med bra eldstad och fina möjligheter att parkera bilar och bygga Camp.

Efter ca 20 minuter så är taktälten uppfällda, sovsäckar och kuddar riggade för läggdags och jag kan rikta min uppmärksamhet mot att laga kvällens middag. Jag har valt ett säkert kort – Chili Con Carne tillagad på Muurikka.

Det visar sig att jag har haft lite otur när jag tänkte igenom vad vi behövde ha med oss på turen. Ved kan vara bra att ha när man vill laga mat över öppen eld… Guiden har självklart med en säck fin björkved så han kan starta en brasa som vi sedan får mata med mer naturlig ved. Den naturliga veden är dock fortfarande ganska sur med ett par undantag. Nå, i rök från halvsura grankvistar och björkved så anrättas Chilin och nu är hela gruppen riktigt hungriga så maten slinker ner i bra tempo. Bidragande till barnens tempo kan ju också vara det faktum att det väntade ett par rejäla godispåsar som dessert…

Mätta och belåtna så kastar sig ungarna över godiset och papporna får prata lite om allt mellan himmel och jord. Den långa dagen märks av och kort efter att ungarna är nerstoppade i sovsäckarna så bryter även vi – dessutom är Andreas ved slut och det är milt sagt friskt i nattluften.

Ca 0800 går reveljen och jag konstaterar nöjd att sovsäcken har hållit undan nattkylan. Vattenpölararna från kvällen innan är nu helt istäckta och det är rätt bitigt i luften. Fram med gasköket och på med kaffevatten! Ungarna kravlar ur tältet och får turfavoriten till frukost – Risifrutti…

Vi bryter lägret ganska sent och ruslar ut till grusvägen igen med de obligatoriska vaden på vägen. Sen tar Andreas oss mot ett spår som dessvärre inte är passerbart denna gången. Vi enas om att åka runt till spårets andra ände för att se hur det ser ut där. Det visar sig att spåret kan gå att köra när det har fått torka lite och om man pyntar lite på mittsträngen från skogstraktorn som har kört där tidigare. Ytterligare en god anledning att returnera till området.

Från platsen där vi rekar spåret så går det ett nytt spår. Denna gången visar det sig att det är helt körbart. Spåret är riktigt tekniskt i vissa partier och då jag har fått montera av min hasplåt som täcker fördelningslådan efter tidigare kontakt med moder jord, så tar jag det rätt lugnt. Mr Eriksson har inga sådana planer och drar iväg som om han har stulit bilen. Vi kommer ut på grusvägen som var målet lika hela bägge två, den ena lite tidigare än den andre bara.

Grusvägen vi kommer ut på visar tydliga tecken på att våren är här. Tjällossningen har gjort vägen, till tider, till en enda lös massa. Som cement ungefär. Då vi vill göra minst möjlig åverkan så stannar vi bilarna och sparkar igen spåren efter oss. Inte bara en gång, väldigt många gånger. Vägen är stundtals så lös att det inte ens går att gå på den. Jag har aldrig sett liknande faktiskt.

Nu börjar kroppen skrika efter lunch och vi stannar vid en liten sjö med en fin rastplats. Det steks korv och bacon och dricks kaffe. Andreas springer runt och fotograferar. Det gör han i och för sig hela tiden så det är närmast ett helt naturligt inslag. Jag misstänker att yrket som fotograf bidrar till det ständiga plåtandet. Det har dessutom fört till att jag har slappnat av helt på biten vad gäller att ta bilder – jag är övertygad om att turen är väldokumenterad genom mr Erikssons kameralinser.

Efter lunch så kör vi vidare en liten bit på grusvägen innan vi viker av på ett spår som nästan måste ses på som turens bästa. Det har allt i form av tekniskt, lera, mystiskt granskog, gamla övergivna hus och öppen fin tallskog. Kort och gott – ett litet äventyr i sig.

Vi inser att det börjar bli läge att styra hemöver. Det är trots allt söndag och vi befinner oss många timmar undan Oslo. Men hemresan känns inte vemodig på något sätt, även om vi bägge gärna hade fortsatt turen närmast i det oändliga. Vi vet vad som väntar på oss så fort det har torkat upp så det blir försvarligt att köra på det samtidigt som stämningen hela tiden varit på topp bland både unga och yngre deltagare på denna helt fantastiska tvådagars tur till Värmland.

Stort tack till guiden, fotografen och humörspridaren mr Eriksson!