Kvällen innan vi ska åka så är det febril verksamhet hos både Eriksson och mig då forumet har tagit kvällen och supporttelefoner och mail går varma. Grunnat detta så skjuter vi upp starten på turen med en timme på fredagen så att vi förhoppningsvis får igång forumet innan vi drar iväg. Denna extra timme tänkte jag använda till att byta mitt batteri jag har bak i bilen så att de förbrukare som är kopplat till det fungerar optimalt. Man kan säga – och i efterhand uppsummera – att den redan knackiga starten på expeditionen med forumhaveri fick ytterligare en trång födsel då jag blev utsatt för det bästa av kundbehandling Biltema Sofiemyr klarar att uppbåda – läs hystersik ironi!!!!!!
Jag tänker inte plåga er stackars läsare med hela den vändan igen men mitt kundförhållande med den butiken är för alltid och evigt avslutat.
När Snövit och jag tillslut dök upp på Shell vid Vinterbro där Eriksson, Kai och Tobias väntade, var jag cirka lika svart i synen som Snövit är i folien. Efter en införing i varför jag var så sen och mottagandet av ytterligare gliringar – viktigt att sparka på killen som redan ligger ner – så gjorde vi oss klara för avresa.
Jämte Erikssons bil låg packningen till två middels stora barnfamiljer som någon glömt kvar – trodde jag. Det var ”Kai-lurer- på-om-vi-inte-behöver-en-sån-oxå ” som hade packat helt själv. Med våld, vilja och vaselin så fick vi knött in allt i Snövit och mina tankar gick till Munken som lagom skadeglatt hade kommenterat bristen av ordning i Snövit på Fullvuxen-turen en månad tidigare – nu skulle han göbben sett bilen tänkte jag… Mest av all plats tog el-aggregatet som aldrig startade eller användes på hela turen – det hade jag packat helt själv Oo…
Om man ska från Oslo till Malung så bör man köra över Kongsvinger – då sparar man en del mil och tid. Vi körde självklart E18 över Töcksfors och vidare in på E45 mot Malung – tidsbrist var något vi så absolut inte hade.
För den oinvigde så gick alltså den planerade rutten från Oslo till Malung och sedan vidare norr ut mot Strömsund och Gäddede där denna Vildmarksväg befinner sig. Både Eriksson och jag hade pluggat en del om vad vi kunde vänta oss av sevärdheter och av vacker natur samt letat som galningar efter alternativa spår att ta både upp och ner till Vildmarksvägen. Så här i efterhand tycker jag att vi lyckades riktigt bra – precis lagom blandning av grus, asfalt och alternativa spår.
Längs 45an så tog vi vår första bensträckare och fika – fikapolisen menar nog att det var i senaste laget – men det var ca så länge jag var tvungen att köra för att lugna nerverna och precis så länge Tobias blåsa klarade innan det skedde en olycka – fikapoliser eller ej.
Under tiden vi förtärde kaffe och smaskens chokladkaka så kontaktade vi Carl som vi hade bestämt rendezvous med i Malung klockan 15.30. Han var på god väg och undrade självklart varför i h.lvete vi körde 45an upp? Det är ju knappast snabbaste vägen som han sa. Han gav sig fort när jag la ut om köer i storstaden och vidare om alltings jävlighet. Ja, kör ni 45an pöjkar, det blir så bra så.
Rätt innan vi rullade in i Malung var det dax för ytterligare en liten bensträckare och kisspaus. Vi reagerade på hur varmt det var i luften – det skulle ju vara kallt och myggfritt? Hmmm.
Cirka till avtalad tid rullade vi in i Malung och mötte Carl och hans schäfer Mindi. Efter hjärtligt godag godag så gick vi bort till ICA butiken och bunkrade middag, frukost och lunch till en dag eller två innan vi satte kurs på den första delen av den rutt jag hade plottat genom Dalarna vidare mot Härjedalen och Jämtland.
En av de största utmaningarna med att plotta rutter hemma i soffan är det med att hitta fina och bra Camps. Med mindre man har varit där förut så är det alltid en viss procents risk att campen inte funkar alls eller att vägen har försvunnit och så vidare. Det området jag hade sett ut som kvällens camp visade sig vara väldigt fullt av sommarstugor så efter en smula letande så körde vi in på en liten grusväg och stannade på en vändplats som inte såg ut att ha varit använd de senaste 10 åren. Camp Up!
Under tiden de andra gubbarna samlade ved så förberedde jag kvällens middag som blev en rätt lagom kryddad Chili Con Carne. Mörkret kom snabbt och vi satt uppe lite för länge och snackade om resten av turen. Den befarade mygginvasionen uteblev trots att det var väldigt behagligt i luften.
Dagen efter så han vi precis packa ner campen innan det började regna – först lite försiktigt och sedan öste det ner. Det var dumt då Chili har en tendens att skapa behov av toalett dagen efter och att sitta lutad mot ett träd med byxorna runt knäna mitt i ösregn… Ääää, det frestar inte speciellt så det var bara att knipa igen i väntan på bättre tider.
Efter en kort stunds cruisande på grusvägen såg vi ett utedass vid sidan av vägen och det beordrades halt i kolonnen. Sen utbröt det lite krig om att få storma utedasset först men till slut var alla klara – utan olyckor – och ett visst lugn infann sig dessutom i gruppen.
Efter ett tag så kom vi fram till Sälen. Vinterstid så är det betydligt mer trafik i detta området men nu i mellansäsongen så var det några förskrämda tyskar, oss och de lokala Volvo-raggarna. Volvo-raggarna visade sitt förakt för våra fullriggade expeditionsbilar genom att – väldigt manligt måste vi ge dem – varva sönder sina motorer och spinna vilt med sina 145mm breda däck samt livsfarligt vinglande över bygatan försvinna in i horisonten. Kvar stod vi mäktigt imponerade och önskade att vi också tillhörde denna upplysta församling gentlemän som på ett så solklart sätt vet hur man visar manlighet. Efter ett tag rycktes vi tillbaka till den dystra verkligheten och styrde våra omanliga expeditionsbilar vidare mot Särna – givetvis via små grusvägar.
Rätt utanför Särna, mot norska gränsen, ligger resterna av en skans eller ett gigantsikt motståndsnäste om man vill. Detta var en del av försvarslinjen mot det ockuperade Norge under WWII och vi tyckte det kunde vara värt en titt. Den norska delen av expeditionen gick och muttrade om vad han tyckte om svenskt beteende under kriget – vi var alls inte oeniga med honom – men det la ingen större dämpare på intresset för skansen som sådan. Ett gigantiskt område var fullt med bunkrar och stridsvagnshinder samt små informationskiosker där man kunde läsa om både skansen samt kriget i sin hemska helhet. Det jävligaste är att det hela känns väldigt dagsaktuellt med tanke på vad som sker runt om kring oss i det trygga – eller inbillat trygga – skandinavien.
Efter denna resa i tiden så gick vi tillbaka till bilarna och fortsatte resan i nuet. För att vi inte skulle komma ur synk med framdriftsplanen redan första dagen så borde vi komma en liten bit nord för Sveg innan vi slog camp. Många raka fina grusvägar finns det men oftast i ett väderstreck som alls inte överrensstämmer med det man själv har tänkt vilket gör att snittet km/h inte helt är det samma som när man kör asfalt. Några av vägarna var dessutom i så bedrövligt skick att det inte gick att köra speciellt mycket fortare än 50km/h på dem – egentligen precis så som vi ville ha det – men ändå inte liksom…
Ganska exakt 30km nordväst Sveg så hittade vi ett spännande spår som gick rakt in i gles tallskog med massor – enorma mängder!! – vitmossa. Vi följde det helt ner till vi såg en bred älv mellan träden och så slog vi camp. Samma rutin som tidigare – ved, bål, middag. Denna gången med lite fiske innan middag – utan att få något så klart, mest för att dränka mask.
Middagen bestod av bacon samt stekt potatis och lök – väldigt manlig mat som dessutom direktsändes via socialt medium. Vad Mattilsynet i Norge har att säga om kockarna kan nog vara mycket men de vantarna som användes vid anrättandet av bacon blev förklarade som Overlanding-vantar kort tid efter. De funkar till allt: Svetsning, ombyggnad av lägereld, perfekta att vända köttbitar på Muurikkan med, sitta på om man fryser om baken – kort sagt oumbärliga och alla borde ha ett par i bilen.
Dagen efter hade vi ett väldigt löst schema och vi testade att fiska en timme efter frukost – självklart utan att få något – men för att slappa lite och njuta av att vara på tur. Det är en annan sak jag måste jobba med – man behöver inte ha med sig en halv fiskeutrustningsbutik när man ska på tur. Jag tror jag hade med mig 3 spön, lika många rullar och två fullmatade väskor med olika beten, flöten etc… Du vet, det kan ju hända att den bara biter på den där ena och då är det ju skitdumt om den ligger hemma… Helt klart förbättringspotential där alltså.
Så bar det då av igen och målet med dagen var att nå Strömsund. Det var innan vi riktigt hade helt koll på allt spännande vi skulle göra på vägen dit. Vi började med att kolla den camp vi egentligen skulle ha nått dagen innan, alltså den camp som såg helt ok ut på kartan hemma i soffan och – fortfarande ur soffaperspektiv – helt klart innanför att nå dagen innan.
För det första så var man tvungen att köra en bra bit bort från huvudspåret – det är aldrig helt bra. På vägen mot campen så fick vi dessutom kontakt med naturen på ett lite festligt sätt. Det låg svarta högar på vägen med jämna mellanrum och det tog lite tid innan jag fattade vad det var – björnskit! Massor av det oxå och vissa var så färska att det nästan rök om dem…
Vägen som skulle gå till camp visade sig att inte ens vara klar. Mitt i byggandet så hade man tydligen kommit på bättre tankar och bara stuckit. Så istället för en bro låg där nu en – av en jättestor bäverdam – torrlagd bäck. På väg genom skogen hittade vi den hittills största högen från björn och den såg oroväckande nylagd ut. All denna avföring hade en viss påverkan på gruppen och vid en stuga helt i närheten så lånades återigen ett utedass för att – bokstavligt talat – lätta på spänningen i gruppen.
Vi befann oss nu i förhållandevis orörd natur och då och då skymtade fjälltoppar fram och när vi befann oss uppe på åsar så kunde man se riktigt långt åt alla håll – allt omgärdat av vackra höstfärger och inramat av en strålande sol. Riktigt vackert var det och vi njöt av det i fulla drag.
Nästa stopp för vår lilla expeditionsgrupp var Vemdalen där vi tänkte ta lunch, tanka och fylla på färskvatten. Det lilla samhället var ordentligt invaderat av jägare söder ifrån – Carl upplyste oss om att jakten på både björn och älg var i full gång här uppe vilket alltså återspeglades av mängden orakade snusläppar klädda i regementsenlig flanellskjorta och häftiga byxor med förstärkning på lår och bak. Alltså inte helt olikt utseende från den lilla delegationen från Overlanding.nu. Våra bilar fick gillande blickar då de självklart hade ägnat sig som utmärkta jaktbilar och utmaningar liknande Volvo-raggarna från Sälen uteblev således. Vi gick till den lokala pizzerian för att beställa mat och fick Capricciosa & Vemdalen Special serverat på Norrländska med en aldrig så liten hint av främmande språk inblandat vilket gav den perfekta känslan av expedition utan att vara allt för långt borta. Just pizzan kunde de ju jobbat lite med men helhetsintrycket var klart godkänt.
Efter lunch så kom en smula fältkoma över oss allihopa och vi tog en lite extra lång break innan vi skulle köra över fjällen, där Vemdalens skidanläggning ligger, i vår fortsatta färd mot Strömsund och Vildmarksväg. Vi stoppade för lite bunkring av läsk och choklad på toppen – han den där copiloten jag hade med mig hade ett rasande tempo på dessa tingen. Men så var han i stort sett en enda smilande sol hela vägen upp och hem igen också så det har kanske något för sig?
Väl nere från fjället igen så uppstod en smula oroligheter i gruppen. Någon ville stanna ganska snart för att få fiska och koppla av, andra ville fortsätta helt till Gäddede! Myteri på min ära! Vi stannade och enades om att vi fortsätter inte till Gäddede men vi börjar leta efter en bra camp nära fiskbart vatten. Denna jakt på Camp fortsatte i milvis – mitt i fuckings norrland av alla ställen. Vi hade blivit riktigt kräsna så om inte alla kravboxarna kunde kryssas av fick potentiella platser nobben. Detta beteende leder självklart till att man aldrig hittar någon camp – en inte helt ovanlig situation på även andra turer än expeditioner. Till slut så körde vi förbi en helt nybygd grillkoja/ vindskydd helt vid vägen och gjorde en tväromvändning och halt. Vi befann oss nu ca 40-50km väst Östersund i luftlinje.
Ny vända med vedhämtning, matlagning, livesändning och fiske – fint slut på en riktigt bra dag – igen!
Dagen efter så var det verkligen dags att nå fram till Vildmarksvägen, Strömsund och Gäddede. Det innebar en del hårdare tryck på körningen – rutten gick i och för sig nästan bara på asfalt den sista biten så då kunde vi öka trycket. Med högre fart så ökar chansen för att något spännande ska hända. Plötsligt så låser Kai alla fyra hjulen på Snövit och jag, som sitter och pillar med någon kamera eller PC eller vad det var, blir lagom förvånad och känner G-krafterna som sliter i mig. Det visar sig att älgen som var på väg ut ur skogen och rätt framför bilen kom på bättre tankar, gjorde en 180 graders sväng och drog ut i bushen igen. Tackar för den sa jag och köpte ett par trisslotter i Stömsund… Vi såg faktiskt ett gäng med renar samma dag – det verkar som om all vitmossa de – renarna – trycker i sig, har en lugnande effekt på dem – de är alls inte lika stissiga som sina större kusiner utan flyttar på sig lugnt och fint när man kommer körande och de ligger heller inte i bakhåll och hoppar ut mitt i vägen när man inte ont anande kommer körandes. Kan man röka vitmossa???
Väl framme i Strömsund så handlade vi mat och dricka till stora och små samt fixade en ny mutter till mitt taktält. En av stängerna som är en ganska viktig del av konstruktionen i tältet hade tappat en – just det – mutter och vi fick väldigt fin service hos Mekonomen Strömsund. I normala fall så hade muttern hittats när vi riggade camp men eftersom dragkedjan på överdraget till tältet också hade tackat för sig – jag har faktiskt slitit ut den med allt tältande, inte pga sunkig kvalitet ( IMHO ) – så hade givetvis muttern hoppat all världens väg i det att den lossnade. Överdraget till tältet hålls numera på plats endast med hjälp av de spännremmar som sitter över det – detta skall utbedras inom det snaraste. Till trots för att det är helt öppet in till tältet så kommer det ändå inte in speciellt mycket varken vatten eller damm – lådan med utrustning framför kanske är bidragande, vem vet?! Sorry denna digression men det kan ju vara nyttig kunnskap för andra som hamnar i liknande situation.
Efter att alla hade handlat och fixat utrustning så satte vi då äntligen kursen mot Gäddede – en av milpelarna på denna turen. Vi valde självklart en alternativ väg dit – en väg jag snubblade över i min jakt på information om Vildmarksvägen. På ett forum för Husbilar(!) så diskuterades Vildmarksvägen livligt och alla brukare på detta husbilsforum levde jä.ulen om den hemska och knappast farbara grusvägen mellan Strömsund och Gäddede – någons skräp, en annans guld eller något sådant. Vägen var hur fin som helst och det fanns massor av fint att titta på längs den också – bland annat Hällingsåfallet.
Alla har sett vattenfall och de som har varit på Island har sett enorma vattenfall – Hällingsåfallet är alls inte något av de största fallen men det är väldigt accessible – det vill säga de ( jag har ingen aning om vem de är men vi kallar dem de ) har verkligen gjort att man kan komma riktigt nära själva fallet under trygga omständigheter och även betrakta den canyon som fallet störtar ner i. För de äldsta barnen i våran lilla grupp – han 51 åringen – var det dessutom väldigt lätt att komma åt att kasta stockar i älven i hopp om att se dem störta ner i fallet. Det gjorde vi givetvis inte – såg stockarna alltså. De försvann i enorma mängder med vitskummande vatten och sågs aldrig segla utöver kanten. Mycket snöpligt men ändå väldigt roande. Ett besök här anbefalles å det starkaste om man nu har vägarna förbi.
Efter besöket vid Hällingsåfallet så styrde vi kosan mot Gäddede där vi skulle ta in på campingen för att få tillgång till dush och ordentlig toalett – Campingen hade ved-eldad bastu och ved-eldad badtunna i sin broshyr men vid ett kontrollsamtal via telefon fick vi reda på att de hade ” bekkat ihop ” på klingande norrländska… Skit samma, dush i varmvatten är inte fy skam det heller efter 4 dagar utan.
Väl framme så visade värdinnan oss var vi kunde parkera och på min fråga om det fanns någonstanns där vi kunde elda så sa hon att det gick utmärkt i närheten av där bilarna stod. Sen visade hon oss till en överfylld vedbod och en skottkärra att köra veden i! Vilken service, tackar och bockar igen.
I det att vi embarkerade den utlovade platsen så såg vi hur en liten familj närmade sig ” våran ” bålplats men utan att verka vilja göra intrång. Eriksson snackade lite med pappan i familjen och det visade sig vara en familj från tyskland som var på hemväg från Nordkap i sin superombygda skåpbil. Under tiden jag roddade middag – dagen till ära någon typ av biffgryta med ris som dessutom innehöll rester av fredagens chili ( faktiskt riktigt gott, det tyckte tyskarna oxå ) – så fick Günther – ja, han hette faktiskt det – sitta och skryta lite om alla sina eskapader och tidigare Overlandingfordon. Det enda som jag orkade komma ihåg från denna enorma utbrodering av ze German var att gubben hade möjlighet att dra med sig 900 liter diesel i bilen!!!! You know, I have tankz all ofer zee car – onter it, in ze roof and onter ze bed – ze one onter ze bed has 600 liter… Herre j.vlar, är det inte regler med hur mycket soppa man får ha med sig? Oavsett, Günther var en helt ok lirare, bara en smula självgod. Det visade sig att hans fru hade födelsedag och det firade de med ett paket grillpølse – som de fick bränna helt själva på Muurikkan. Vi tog en ganska tidig kväll och denna natten frös jag nått så förba..t. Jag har ingen riktigt bra förklaring på varför men förkylning och en smula feber kan absolut ha varit bidragande – det faktum att jag hade glömt allt av ullunderkläder hemma har alls inget med det att göra… Oo.
Dagen efter så firade jag halvvägs på turen med en lååång dush – dels för att skrubba kroppen ren men också för att tina upp lite grann. Märkligt hur livet kan återvända till en bara med hjälp av rent och varmt vatten?
En av de första dagarna vi handlade så stod ägg på inköpslistan. Hittills hade vi inte ätit väldigt många av dem och vi skulle slippa denna frukosten också… Hög hastighet på grusvägar med hela kylskåpet fullt av ölburkar är alltså inte kompatiblet med ägg – elementärt tycker du som sitter där och läser – elementärt tyckte vi när vi skurade ur kylskåpet för andra gången denna turen. Första gången var det en av ölburkarna som gav upp och delade med sig av sitt innehåll i hela kylskåpet. Det mest ironiska är att grunnat aphjärnorna i Sofiemyr så hade vi inget batteri som drev kylskåpet, så ölen var aldrig speciellt kall – den kylde vi i nattluften eller i lämpliga vattendrag i närheten av camp. Finns det någon sensmoral här? Vet inte. Det jag vet är att på framtidiga expeditioner så ska äggen OCH ölet förvaras på mer ägnade platser. Carl hade introducerat smaskigt rökt fläsk som vi festade på istället. Fläsk på brödskiva med en massa majonäs – breakfast for champions!
Efter frukost och hejdåvink till Günther med familj så körde vi in i Gäddede och tankade samt bunkrade mer proviant och självklart – Norrlands Guld – lätt en av världens bästa öl. Riktigt manligt enkel i smaken och inget jä.la nymotens IPA trams. Vi drack rätt många Norrlands på denna turen, hela settingen inspirerade till det, men vi handlade klass II av taktiska skäl – fortfarande lika smaskens.
Dagen innan, faktiskt innan vi kom fram till Hällingsåfallet, så hade Kai lyckats knäcka fiskekoden. Han hade plockat upp en riktigt fet öring som skulle bli middag senare på kvällen. Tillbehör blev självklart mandelpotatis och cremefraichesås. Men det var länge till middag, först skulle det klippas några mil och besökas Points of Interest.
Gäddede ligger några få kilometer från den norska gränsen och den rutt vi följde tog oss in på historiens kortaste Norgevisit – ca några km. Efter Norgebesöket så började vi klättra mer och mer upp på den platå som heter Stekenjokk. Kalfjäll menar jag att det kallas och vi var rätt över trädgränsen – återigen hade den norska delen av expeditionen synpunkter på omgivningarna och återigen gav jag honom rätt. Vill man se mäktiga fjäll är detta inte helt platsen att dra till – då är en tur över Hemsedalsfjället mot Lærdal betydligt mustigare för att nämna minst ett exempel. Stekenjokk bjuder dock på ett enormt område som är rätt coolt att blicka ut över. Och plötsligt så dök det upp renar i massor. Tidigare bröt det ut jubel när vi lyckades spotta en eller två renar i skogen – nu blev de källa till frustration istället – Flytta på dig din jä.la lopphög! Frakta över fläsket innan vi ringer Sameslaktarn! Rudolf och hans polare fick många glada tillrop från Snövit på dessa milen.
För att verkligen mätta vår lystnad på detta fenomenet med Ren så körde vi rätt in i en rensamling där det var tusentals djur. Och helikoptrar. Och 4-hjulingar. Och motorcyklar. Och samer. Allt på en gång. Som de världsvana resenärer vi är så tittade vi på denna cirkusen med ett halvt öga och konstaterade i kör ” Rensamling ” och så blåste vi vidare… Mycket märkligt. Det med att köra en miljon mil för att uppleva något storslaget och när man är mitt i det så visar det sig vara bättre på Discovery – kanske för att man kan pausa och hämta något smaskens i kylskåpet innan man tittar vidare?
Eftersom vi nu befann oss mitt i, eller kanske snarare mitt på, Vildmarksvägen och hade gott om tid så stannade vi rätt ofta för att testa fiskelyckan. Den uteblev… Men vi fick röra på oss och se en massa fina vattendrag och känna på ren och fin Norrländsk luft – inte så illa det heller.
Redan på planeringsstadiet så hade jag beslutat mig för att inte köra hela den skyltade Vildmarksvägen. Ca 70 km syd Fatomakke – en väldigt samekulturell plats som dessvärre inte helt föll gänget i smak – så svängde vi av asfalten för att återigen dundra fram på grusväg. Det var ganska mörka moln på himlen så vi var övertygade om att denna natten skulle vi få tillbringa i rejält med regn.
Vid samhället Rajastrand – på riktigt alltså! – så vek vi av grusvägen in på en ännu mindre grusväg som sedan blev ett traktorspår som slutade i en vändplan vid en liten sjö – perfekt – Camp Up!
Vi noterade oss att Rajastrand hade en mycket kreativ skyltmakare för längs hela vägen genom samhället hängde det skyltar om hur fantastiskt bra Rajastrand var. Ett sök på Wikipedia avslöjade dock denne kreative skyltmakare på ett närmast pinsamt exakt sätt:
År 2007 vann Rajastrand årets Byaslogan i SVT:s tävling och år 2008 vann byn den så kallade Byastafetten i Dorotea kommun i SVT:s andra tävling där «Raija» medverkat.
Om man skulle tro alla skyltar vi såg verkade Rajastrand ge New York en rejäl match när det kom till fett ställe att bo på. Nå, grabben ska ha för insatsen för det var rätt glest med både folk och fä och Wikipedia-artikeln förklarade också att många pendlar 15 mil enkel resa för att dra ihop till det dagliga brödet – respekt!
På våran vändplats mitt i skogen utanför Rajastrand rådde det vid det här laget full aktivitet då det väntade regnet inte var så väntande längre. Vi riggade till med presenningar mellan Carls bil och Snövit och gjorde oss så bekväma som omständigheterna tillät. Trots häftiga protester från min sida så fixade Kai ett litet bål under presenningen också – som med 100%ig träffbild fyllde vårat taktält med rök… Under tiden grabbarna turades om med att fylla tältet med rök genom att till stadighet lägga på mer ved på elden så anrättade jag stekt öring, kokt mandelpotatis och cremefraichestuvad lök. Riktigt gott tyckte alla utom Eriksson som inte fick smaka något då hans son Tobias åt upp hela pappas portion. Detta till trots det faktum att han hade grundat med 16 köttbullar innan middag. Den där fjällluften ger helt klart god aptit.
Vi trotsade regnet ett par timmar innan vi kröp till kojs för att bråvakna mitt i natten av att det hade börjat blåsa. Vårat eminenta regnskydd var inte designat för den typen av vind som nu blåste. Jag körde det gamla knepet med att sova Räv så Kai tog sig muttrande ut för att rigga ner presenningar och annat som fladdrade i vinden. Medans han gjorde det fick han satt fart på pulsen hos Eriksson som trodde det var björn i lägret. Mycket spännande natt helt enkelt.
På morgonen när vi fått kaffe i oss och packat ner all blöt utrustning så bestämde vi oss för att idag skulle det verkligen avverkas kilometrar – rätt ut till asfalt och vidare mot Strömsund och sen vidare söder ut.
Det där regnet som hade ställt till det för oss var som bortblåst ( strängt taget är det väl just så regn försvinner – det blåser bort?!?! ) och solen strålade ner på oss där vi, till tider, höll riktigt bra fart i riktning Strömsund. Framme i Strömsund så blev det ny supplering av Norrlands Guld på ICAn och en del matvaror. När det började hotas med pizza igen till lunch så tog jag en chefsavgörelse och bestämde att Frasses hamburgare skulle prövas. Nu visade det sig att Frasse hade pizza också så det blev aldrig dålig stämning i gruppen grunnat överförmynderi angående matval. Carl och jag testade en Frasses special med, enligt menyn, Västerbottenost. Den var absolut god men f.n vet var den där Västerbottenosten var någonstanns…
Efter avslutad lunch satte vi dagens mål – strax nord Särna! Ett rejält stycke asfalt som skulle forceras med Vemdalen som enda pitstop – lögn! – vi stannade till i Östersund också för att tömma tankarna och ta en liten kaffe – fikapoliserna hade delat ut högvis med böter om de visste om vilket slarv med fikan det var denna dagen.
När vi började närma oss Särna blev det ny myteristämning i bilarna. Bra camps växer alltså inte på träd och när ett gäng med Alfahannar ska försöka enas om vad som bäst ägnar sig som camp efter flera dagar i bilen så kan det lätt bli lite gnissningar. Men efter lite seriöst konsulterande av kartor så menade Eriksson att han hade något schysst på gång. Han tog täten och satte av i ett rasande tempo in på ett grusspår som det rök mycket manligt om. Faktiskt så manligt att jag knappt såg vägen som sista bil och tacksamt tog emot vägbeskrivning via radion. Även mötet med den storögde Subaruägaren fick jag via radion vilket jag fortfarande är tacksam för…
Väl framme så visade det sig vara en alldeles perfekt plats. Stor nog till alla bilar och med massor av ved i närheten. Ca 100 meter undan så ringlade en liten älv, eller snarare å, fram också så vi kunde följa traditionen med att dränka ett gäng maskar innan middag.
Detta är det enda tillfället jag inte kommer ihåg vad som tillbereddes på Muurikkan men en god gissning är något med bacon, lök, potatis och köttbullar – detta var ständigt närvarande råvaror som hade visat sig tåliga nog att kunna åka i det aldrig tillkopplade kylskåpet utan att varken bli dåliga eller gå sönder. Efter middag så bjöd Carl på glögg och alla drack njutningsfullt. Glögg är helt klart underskattat som expeditionsdricka.
Denna kvällen kände vi att skulle bli kall. Det fanns inte ett moln på himlen och kort tid efter att solen hade gått ner så föll temperaturen som en sten. På morgonen när vi vaknade så var det minus 6 grader! Mycket märkligt men samtidigt fantastiskt vackert att vakna till en sol som jobbade övertid med att få värme i grejorna så det bokstavligt talat rök om både det ena och det andra. Sådan kall och frisk luft får fart på kroppen oavsett hur man har sovit på natten.
Torsdagens mål var att nå Malung. Det hade jag bestämt redan innan vi drog på tur och det vore kul att klara att hålla fristen – mest för att visa sig själv att man kan. Men då Särna inte ligger så väldigt långt från Malung så bestämde vi oss för att ta den lite längre vägen om Sälenfjällen. Det var riktigt kul att se hur mycket det har ändrats där uppe sedan jag var aktiv där för – ja, typ när Jesus gick i kortbyxor – länge sedan helt enkelt.
Efter vårat besök i Sälenfjällen så stannade vi en kort bit efter Vasaloppsstarten för lunch och bensträckare. Vår vana trogen så hittade vi ett mycket charmigt utedass också som ägnade sig alldeles utmärkt till att göra sin business med öppen dörr och samtidigt betrakta den fantastiska naturen utanför. Och vilket väder! På morgonen var det som sagt minus 6 grader och nu var det långt över 20 grader. Stekande sol över ett sensomrigt och lite höstligt Dalarna. Det är balsam för själen det – även på ett utedass med öppen dörr – prova själv.
På väg ner mot Malung så snackade vi lite om hur långa dagsetapper man egentligen bör lägga upp till. Jag tror att konklutionen är att ju längre ut i expeditionen, dessto kortare dagsetapper. Min normalt så blide copilot menade att vi antagligen inte skulle ha camp uppe förrän mitt i natten denna dagen heller. Å jasså du? Den utmaningen tog jag på rak arm – lite visste han att jag faktiskt har rekat området runt Malung litegranna så jag hade en någorlunda idè om var camp borde ligga.
Men först åkte vi inom Malung och bunkrade middag. Detta var antagligen den sista natten med hela gänget så vi slog på stort och handlade fläskkarré och potatisgratäng. Potatisgratäng går alldeles utmärkt att tillbereda på öppen eld, bara man har ägnat kärl typ bra kastrull eller som i vårat fall – en rejäl gjutjärnspanna med höga kanter. Är det något Snövit har så är det köksutrustning – allt för mycket tycker någon men ska jag verkligen ha det gött på tur så ska jag kunna laga den maten jag har lust på och inte den maten utrustningen tillåter mig att laga – digression nu igen, beklagar.
Mellan Malung och Stöllet ligger Lisskogsåsen – ett väldigt naturskönt område som har allt det där vi var på jakt efter: Rinnande fiskevatten, massor av ved, fina offroadtrails och inte minst – helt ok plats att slå läger på.
Kai hade ju oroat sig för att lägret skulle komma upp väldigt sent men klockan 15.30!!!! så satt vi i bar överkropp med varsin kall Norrlands och njöt av 26 grader i solen. Bakom oss stod det ett fullriggat camp med kläder på tork och allt som är fint. Efter som det var så varmt och det hade gått några dagar sedan senaste dushen i Gäddede så bestämde vi oss för att bada i vattendraget som flöt förbi oss. Vi lovade Kai att han skulle få fiska en timme innan så han hade chans att få något för jag kan tänka mig att det blev relativt tomt på fisk efter att vi hade badat av oss tre – fyra dagars resdam. En efter en kom vi tillbaka efter att ha njutit ett friskt dopp i det överraskande varma vattnet. Med varmt menar jag att krampen inte tog dig med en gång och man relativt lätt kunde kväva det högst omanliga skriket man mest av allt hade lust att brista ut i.
Jag kommer inte ihåg om vi – vi som i Kai – hann med att byta servoolja på Carls bil innan eller efter badet men som de män vi är kan jag inte tänka mig att vi badade efter oljebytet – först bad, sedan oljebyte. Carl blev storförnöjd med en bil som gick att styra i terrängen igen och vi andra blev storförnöjda då vi upptäckte vilket fantastiskt substitut till tändvätska hydraulolja är.
Denna kvällen var det nästan lite partystämning i lägret med ett gigantiskt bål, massor av god mat och dricka samt Expedition Overland på laptop – vildmarkslivet kan liksom inte bli bättre.
Den sena kvällen gjorde att vi sov lite längre på fredagen vilket var helt ok då vi skulle möta Haakon, Henrik, Jonas och Christian från forumet i närheten av Torsby på fredagskvällen. Torsby ligger bara ett stenkast undan platsen där vi hade vårat camp så det fanns absolut ingen anledning att stressa. När vi hade brutit camp så åkte vi ner till Stöllet för att handla lite glass och gå på dass. Sen tackade vi Carl för sällskapet och satte kurs mot Östmark. Via fina grusvägar tog vi oss till denna numera välkända butik för oss och handlade allt man behöver till – FredagsTaco!
Trots att vi hade sölat ordentligt med tiden så var klockan fortfarande bara barnet när vi anlände våran camp vid Lekvattnet utanför Torsby. Det gjorde ingenting med tanke på konklutionen jag hade dragit på väg mot Malung – den där med kortare leg på slutet av expeditionen.
Vi riggade till oss och så började vi samla ved vilket är ett lite mer omfattande jobb på just denna campen. Vi har varit där många gånger och fler än oss vet om denna camp så den lättplockade veden har försvunnit för länge sedan. Det gör inget när man har en Kai med sig. Den mannen kan sniffa upp torr ved mitt i en regnstorm och kort efter att han hade försvunnit in i skogen kom det ordrar rytandes om att här var det bara att komma och bära. Till och med Tobias på 4 år kånkade ved så skjortan stod.
Efter att veden var säkrad så tillbringade vi en timme med att dränka mask och kasta bort fiskedrag – med samma framgång som ca de resterande 99% av försöken på denna turen – tur är väl att vi inte hade lovat detta som en fiskeresa…
Ca klockan 18 så började det kurra våldsamt i allas magar och vi drog igång kvällens eld – vi hade tänkt att vänta in resten av gubbarna men det gick inte – vi var för hungriga.
Taco är ju fantastisk expeditionsmat i all sin enkelhet. Kutta lite grönsaker och bryn lite köttfärs – färdigt! För att lyxa till det lite fick Eriksson order om att ” hetsa på ” tortillan med sitt nya gaskök. De smakar bättre då tycker jag och kanske de andra oxå nu i efterhand.
Efter att vi hade ätit och sjunkit in i våra Norrlands så anlände de andra gubbarna en efter en. Det var riktigt kul att möta dem mitt i skogen men samtidigt så blev det lite kulturkrock också – de kom rätt från jobb, nästan nydushade med fräsha kläder och jävligt laddade – där satt vi i kläder som väl inte luktade helt nytvättade och var vana vid våran lilla värld bestående av 4 gubbar, en 4a åring och en hund och dessutom var vi inne på expeditionens 8e dag så att kalla oss jävligt laddade vore nog att överdriva. Det tog inte väldigt lång tid innan den syltunna ishinnan var helt borta men jag kände den och tyckte det var märkligt – ytterligare en spännande psykologisk faktor med gubbar och deras resor.
Vi satt uppe rätt länge den kvällen för att liksom njuta det där sista innan verkligheten skulle slå oss i ansiktet med full kraft i det att vi anlände våra hem dagen efter. Men lika fullt var vi igång vid 0730 -0800 som hade varit det magiska klockslaget under hela expeditionen. Grabbarna som inte hade varit på tur i en hel vecka plus, skulle ut och köra spår i närområdet medans vi andra skulle ta oss till Charlottenberg för lite handling innan vi styrde hem. Vägen till Charlottenberg innehåller massor med fina spår och vi testade ett par av dem med framgång. När vi skulle in på det sista spåret så gick Kai ut för att reka och kommer tillbaka och säger att det är helt färska bilspår på vägen. Märkligt? Vem kan det vara? Jodå, det var grabbarna grus som hade hittat samma spår som oss och satt sig något så jä.ligt. Till saken hör att den ena vinchlinan var så rutten att varje gång de försökte vincha så gick den av en meter i taget. Det kunde blivit väldigt spännande men till slut tröttnade Haakon och drog – med fräsh vinchlina – upp Christian. Där och då bestämde Eriksson och jag oss för att inte utmana ödet utan att ta snabbaste grusväg till Charlottenberg.
Man kan väl säga att våran expedition slutade där – i Charlottenberg. Asfalten tillbaka till Oslo är ca lika spännande som en skev dassdörr i Albanien så den bryr jag mig inte om att skriva något från.
Om man ska uppsummera denna nio dagar långa expedition, eller tur om man hellre vill det, så kan man säga att det var mer Vildmark på vägen upp till Vildmarksvägen. Vildmarksvägen är fortfarande ett fint mål i sig själv med all den fina naturen och möjligheter till rekreation som är lagt till rätta för den breda massan där uppe.
Humöret på deltagarna var helt fantastiskt hela vägen – klart att det har varit någon svacka men aldrig så att det gick ut över trivseln hos någon. Den med det absolut jämnaste humöret var expeditionens yngste deltagare, Tobias på 4 år, som inte vid ett enda tillfälle gnällde eller klagade. Världens hårdaste 4åring!
Vi enades om gemensam middag under hela turen. Jag tycker att det med att samlas runt ett lagat mål mat är något av det socialt viktigaste man gör och framförallt på tur. Samtliga måltider minus Kais öring tillbereddes på Muurikkan som har bevisat sin fantastiska allsidighet när det kommer till Overland Cooking. Jag fick en utmaning av Eriksson att greja en pizza på den men det får bli i 2017 säsongen – måste öva lite innan…
Som nämnts tidigare så är det väldigt viktigt att enas om vilka klockslag man ska stanna. Trots att vi är vana resenärer med bil så är det väldigt lätt att glömma klockan och att tänka ” bara en mil till ”. Hade bror min varit med så hade det slutat med handgemäng då han följer sin mat-och-sov klocka slaviskt. Problemet med nya rutter är att man inte har helt koll på de där riktigt bra platserna så i jakt på dem så pressar man på för länge. Nu har vi någorlunda koll på läget och jag har inget emot att ta denna turen igen och då kunna njuta av en mer precis planläggning.
När det kommer till riggning av läger under lite mer krävande omständigheter så ska jag faktiskt utsätta mig betydligt mer för det då jag kände att där fanns det mycket att lära med tanke på den kvällen vi hade regn med påföljande hård vind.
I övrigt så kan jag bara uppsummera denna turen som en av de bästa jag har varit på! Självklart mycket beroende på de helt fantastiska gubbarna som var med men också för den naturupplevelsen turen bjöd på. Senast jag såg sådan terräng var när jag var på Kolahalvön i Ryssland – fördelarna med denna turen är oändligt många men tillgänglighet, språkbarriärer, laglöshet är väl faktorer som spelar störst roll när man överväger vart man vill åka.
Så lite fantastiska siffror:
Totalt antal kilometrar T&R Kolbotn: 2670
Antal älgar vi nästan krockade med: 1
Antal kg med björnbajs vi spottade: 37
Antal gånger vi trampade i dem: 0
Antal bäverdammar vi såg: 1 ( jättestor )
Antal gånger vi tjuvlånade någons utedass: 6
Antal burkar a 33cl med Norrlands Guld vi förtärde: Mååååånga
Antalet renar vi såg längs vägen: 2139
Antal gånger vi blev ” Ahhh & Oooohh ” när vi såg dem: 2
Antal fiskar vi fick på hela turen ( vi = Kai ): 3
Antal vi åt: 1
Antal gånger Eriksson tankade på grund av läckande dieseltank: 23
Antal gånger Carl tankade sin 170 liters tank: 0
Till Andreas, Carl, Kai, Tobias och Mindi – tusen tack för en helt fantastisk tur till Vildmarksvägen med er, det gör jag gärna igen!
Över och ut,
Jon Wiberg
