Pyrenéerna tur och retur

Det är den första helgen i Juli och en resa som har snackats om och planerats för i nästan ett år närmar sig sin början. Utrustning til bil och boende är kompletterat, packning till vuxna och barn är genomgången flera gånger, ny inredning till kylskåp och bagage är byggd och installerad bak i bilen – kort och gott – vi är resklara.

Jag menar att jag är relativt van att bo i spartanska miljöer och kan även sova ganska hyggligt på det tortyrinstrument som felaktigt kallas för fältsäng. Alla som har tillbringat minst en natt på en sådan vet vad jag snackar om. Jag har vissa nätter, när jag har funnit det omöjligt att somna på detta instrument, funderat kring om de stackars internerade satarna på Guantanamo Bay får smaka fältsäng när förhörsledarna har tröttnat på Waterboarding, nagelryckning och andra otäckheter. Som ett sista desperat försök att klämma ur internerna lite information liksom…

Ursäkta denna avspårning. Det jag skulle fram till var att vad gäller mitt boende under denna familjesemester – som uteslutande handlade om att sova på tältsäng – var jag inte ett dugg orolig för, inte heller barnens förmåga att adaptera till semesterboendet då de redan i späd ålder har flera nätter i både taktält och lavvo. Nä, det som låg som en liten klump i magen på mig var om HSB – Hon Som Bestämmer – skulle komma att klara av detta lite mera spartanska boendet över en längre tid eller om semesterbudgeten skulle blåsas helt på orimligt mycket hotellboende – det är ju trots allt semester och alla har rätten till att njuta av sin semester.

Tidigt på måndagen den tredje Juli så lämnar vi Kolbotn i Norge och sätter kursen mot Göteborg där vi ska möta familjen Jodin. Jodins är vana Overlanders och senast vi träffade dem ” på vägen ” var i Kroatien för två år sedan – nu ska vi resa tillsammans igen.

 

Vi lämnar Göteborg och sätter kurs mot Malmö där vi tänker ta bron över till Danmark och sedan vidare mot Tyskland. Det är våldsam motvind och plötsligt så börjar det regna också, perfekt start på denna semestern! Det blåser så illa att över Öresundsbron så vågar vi inte köra fortare än 40km/h – det rycker helt vilt i bilarna som är ett utmärkt vindfång med taktält och annan utrustning på taken.

Vi kommer oss över helskinnade och under resten av vägen genom Danmark så är vinden inte så besvärlig, det är mest regnet som går oss på nerverna. Kanske mest mig då min produktutveckling av taktält inte helt har gått efter planerna. Låt mig tydliggöra detta:

Taktältet har ett förtält vilket fungerar som en bottenvåning, för övrigt där pappan har bott hela semestern – på tortyrinstrument… Detta förtält måste packas upp och fästas i taktältet vid varje Camp Up, något som tar tid och dessutom sliter på både förtält och taktält. Min produktutveckling av detta gick alltså ut på att på något sätt fälla ihop taktältet med förtältet fortfarande fastmonterat. Lite omständigare just vid Camp Down men mitt resonemang var att tidsbesparelsen vid Camp Up och inte minst att slippa onödigt slitage på materialet skulle rättfärdiga detta. Problemet är att den skyddande presenningen som används vid transport, sitter monterad i den samma skenan som förtältet eller rättare sagt – man måste välja – förtält eller presenning riktigt monterat vid transport. Vid provmontering och provkörning så funkade min idé ganska bra men som ofta vid test i skarpt läge var det ett visst avstånd mellan teori och praktik – orkanstyrka på motorväg hade visst försvunnit i testprotokollet… Det slutade med att den skyddande presenningshuvan var på väg att blåsa av och gjorde allt annat än att skydda tältet mot fukt etc… Detta problem löstes emellertid med ett par spännrämmar – en operation som tog ca lika lång tid som att packa upp och fästa förtältet vid Camp Up… Jaja, hellre höra den sträng som brast än att aldrig spänna bågen.

 

I Rødby, Danmark, så kom vid med färjan mot Puttgarden ganska omgående och vi tog oss snabbt upp till ett av caférna för att äta en sen lunch/ tidig middag. Vi enades om att denna första natt fick det bli hotell då ingen i reseföljet hade lust att starta denna flera veckor långa tur med att blöta ner all campingutrustning. Vi hade tidigare haft som mål att nå ner till ca syd Hamburg, nord Hannover men insåg att det skulle bli för sent så redan i Lübeck letade vi upp ett relativt billigt och hyggligt hotell.

Dag 2 så möttes vi av en strålande sol och valde att handla lite färdkost i en liten butik där vi också handlade frukost. Efter frukost så satte vi kurs mot det södra Tyskland och en dag av transport stod på schemat. De klassiska vägarbetena skapade relativt små köer men vi råkade ut för en ” titt-kö ” på ett par kilometer där det hade varit en ganska ruskig olycka med långtradare inblandade i motgående körriktning. Vi insåg återigen att vi inte skulle räcka det mål vi hade satt i början på dagen så vi satte kursen mot en camping i utkanten av Nürnberg. Efter en lätt middag så blev det en tidig kväll.

Dag 3 inleddes med frukost återigen i strålande sol och riktigt hygglig temperatur. Vi enades om att försöka nå Lago di Como, Comosjön, denna dag. Den planerade vägen skulle ta oss ett kort stycke genom Tyskland, in i Österrike, vidare genom Schweiz och till sist in i Italien.

Vi började nu märka att vi hade kommit till sydligare breddgrader då temperaturen utanför bilen visade 37 grader Celsius… Jag trodde först det var för at bilen hade stått i solen vid ett kort toalettbesök men icke! Temperaturen höll sig envist kvar rätt under 40 strecket. I Snövit finns det AC – det gör det inte i Meckis 42a. Lite varmare i den Jodinska bilen alltså.

 

Landskapet runt oss började bli mer och mer kuperat och Alperna gjorde sig påminda genom att lite lagom hotfullt trona i fjärran. Den rutt jag hade planerat var tvungen att stryka på foten då det hade tagit alldeles för lång tid – via Brennerpasset på grusväg och sedan småvägar på Italienska sidan. Vi valde en mer västlig rutt som tog oss förbi Bodensjön och in i Österrike. Vid den Österrikiska gränsen måste man handla Vignette – ett klistermärke som plasseras väl synligt i vindrutan för att få köra på motorväg. 10 dagar ca 100 spänn. Samtidigt kunde man köpa Vignette till Schweiz… 400:- för ett helt år… Jaja, de gör det för att de kan antar jag. Samtidigt är det en struntsumma om man jämför med vad vi betalade i Frankrike och Spanien för att få köra motorväg.

 

Det var inte många kilometrar vi körde i Österrike innan vi passerade Lichtenstein – vi funderade en kort sekund på att åka innom bara för att få klistermärket – och slutligen kom vi in i Schweiz. Nu var det alper överallt vart man tittade och våran 400kronors motorväg övergick till en betydligt mer snirklig riksväg 13. Denna riksväg ledde oss till det lilla samhället Splügen där bägge mina GPSer menade att vi skulle rakt upp i fjällen! Vi kom in i staden och möttes av väldigt trevliga kossor som promenerade runt på torget och drack ur fontänen. Mecki var inte helt säker på mitt vägval men efter att jag hade visat honom på både bilgps och laptop så slog han sig till ro. Passet vi körde heter Splügenpass och förbinder Schweiz med Italien. Vägen upp var riktigt fin, smal och brant. Den var dessutom fylld av fartälskande motorcyklister och likasinnade vanliga cyklister. Utan smärre strapatser kom vi oss upp till toppen där vi hälsades av en Italiensk flagga. Detta manifisterade våran ” 4-länder-på-1-dag ” rutt.

 

Vägen ner mot Lago di Como från Splügenpass var fantastiskt vacker och stundtals väldigt brant med massa kurvor. Trots ett frenetiskt motorbromsande så var jag tvungen att ta en paus i körandet så bromsarna fick kylt av sig lite – att kunna få stopp på nästan 3 ton ser jag på som en stor fördel vid forserande av branta alpvägar, vet inte om jag utmärker mig i min tankegång där?

 

Vi anlände Camping North Wind and Apartment lite senare än tänkt men vi fick en stor plats som vi kunde dela på. Under tiden jag riggade tält och annat så tog mamman med sig barnen för ett dopp i Comosjön. Vi tog beslutet att stanna ett par dagar vid denna campingen så att alla fick tillbaka vilopulsen och dessutom känna av att vi var på semester. Vilket vi gjorde! Massor med bad, långa luncher och relativt sena kvällar – med småbarnsföräldrars mått mätt. Ungarna hade redan kommit ur sina normala rutiner så vi gjorde som alla andra i sydligare europa, släpade med dem på restaurangbesök vid ca deras normala läggtid. Det gick för det mesta alldeles utmärkt och någon gång kunde man ha gjort det annorlunda.

 

Efter att ha njutit av sol och bad i ett par dagar så satte vi kursen vidare mot ett av de stora delmålen på turen, nämligen Col de Tende. Denna bergstopp ligger i ett område fullt av fantastiskt fina, smala grusvägar längs den Fransk/Italienska gränsen. Längs med vägen kryllar det av gamla fort från tider då dessa länderna inte var fullt så goda vänner.

Vi bommade på hur lång tid det skulle ta i vanlig ordning och beslöt oss för att hitta en camping ca i området. Vi hittade högt upp i en dal som inte låg helt på vägen men var en fin  ” snaromvei ” på väg mot målet. Till ungarnas stora besvikelse så var simbassängen stängd när vi kom och skulle öppna först efter att vi hade lämnat campingen dagen efter.

Stärkt av alla nätter på, till tidigare refererat, tortyrinstrument så tänkte jag låta bli att rigga till förtältet och helt enkelt ligga under bar himmel. Den idéen utgick ganska fort då den varma bergsluften tydligen uppskattades av flygande ” bitingar ” som är det namn familjen samlar alla blodsugnade oknytt under. Det var bara att plocka fram Eau de Mygga och smälta in i de övriga resenärernas doft. Denna camping var förövrigt ett skådespel i olika typer av fasta husvagnar. Vissa måste ha stått där sedan den franska revolutionen med endast sporadiskt underhåll sedan dess. På den andra sidan så representerade ett par holländska familjer det absolut senaste – och antagligen, det dyraste – av marktält från Jack Wolfskin. Damn! Små trerumslägenheter med allt av bekvämligheter. Gött att se att det finns alternativ till både taktält och lavvo när man blir gammal.

 

Dagen efter så var det samma rutin som vanligt i följet – familjen Jodin var uppe lite tidigare än familjen Wiberg Heggelund och satt normalt och njöt svensk frukost tillpassad de råvaror som erbjöds av dagens lokation. Familjen Wiberg Heggelund hade ett fasligt sjå med att få i Illrarna någon form av näring medans pappan kokade kaffevatten för att försöka få igång det som för en 20 år sedan, ialla fall pre tre barn, var en ganska hyggligt vältränad och tillika fungerande kropp. Men efter en 2-3 koppar med kaffe som fint klarade att hålla skeden upprätt i koppen så kvicknade även den här gamla skrotten till liv och kunde börja plocka ner det som skulle plockas ner för att kunna fortsätta färden vidare.

Ytterligare en liten digression är på sin plats vad gäller produktutveckling av taktält. Mecki tipsade om att det går att lägga ganska mycket saker under presenningen på toppen av själva tältet. Typiska saker som stolar och bord bland annat. Detta frigör vitalt utrymme i bilen och det uppskattas alltid att slippa slå världsrekordet i Tetris varje gång man ska packa bilen för att lämna en campingplats. Sålunda hade det hittat upp både förtält/annex, tortyrinstrument, solstol och 2tum4a. Den senare för att jämna ut och höja marken till stegen till tältet… Stor bil kräver kreativt tänkande i fler än en situation – en utmaning jag gladeligen tar med tanke på vad bilen levererar av njutning ur varje aspekt av framförande.

Så var då äntligen dagen här – dagen när detta magiska fjäll skulle besegras – Col de Tende. Vägen till detta pass är en ganska stor väg, E74, som sedan ger en del valmöjligheter beroende på hur pass sugen man är på grus eller asfalt. Den nyare delen av E74 går igenom fjället, dvs i en tunnel. Det var riktigt nära på att vårt första försök att forcera Col de Tende gick just genom denna tunnel. Vi svängde av huvudvägen bara för att upptäcka att den vägen vi hade sett ut var avstängd/ enkelriktad. Men vad i hel.ete??? Här har vi kört flera hundra mil för att stoppas av något så meningslöst som två enkelriktningsskyltar?!?! Icke sa Nicke. Efter kort överläggning emellan bilarna beslöts det att vi skulle backtracka lite då det fanns spår som ledde dit vi ville på min laptop. Dessa ledde in på riktigt dåliga asfaltsvägar som sedan ledde in på, om möjligt, sämre och mindre grusväg. Perfekt eller?! Men säg den glädje som varar för evigt – vägen vi följde ledde upp till någon form av skidanläggning och den vägen som fortsatte var givetvis bestyckad med skyltar om förbjudet ditt och datt. Nämen nu j.vlar tänkte jag och låtsades helt enkelt om som om jag inte såg dessa skyltar. Man kan alltid spela idiot och skylla på GPSer och annat om någon ilsken Italienare skulle dyka upp och påpeka bristen av korrekt navigerande.

 

Med lågväxel och lagom varv på motorerna så jobbade bilarna sig upp i höjden, på det som hitills var resans mysigaste väg. Efter ett tag kom vi fram till en restaurang av modell ” mitt-i-backen ” när man åker alpint. Jag tänkte att här är det nog bäst att gå ut och idka en smula diplomati med ägaren för att höra om det var ok att dundra vidare och om det fanns några smarta vägval med tanke på felnavigering och annat…

Vi möttes av en kille i 30-års åldern som sken som en hel sol!!! Han började med att berömma bilarna och förklarade sin kärlek till Toyotor, Arctic Truckar och allt som hade med Overlanding att göra. Sedan började han med yttersta noggrannhet förklara vilken väg vi borde ta för att A se mest, B komma fram överhuvudtaget och till slut, C önskade oss en massa lycka till! Snacka om att skjuta guldfågeln va?!?!

Vi rullade sakta vidare på slingriga smala grusvägar som stadigt ledde oss högre och högre. Varken Mecki eller jag hade reducerat luft i däcken så vid de allra brantaste stigningarna så knorrade antispinnen och bilarna var onödigt studsiga på det underlag som en normal bil inte hade haft en sportmössa på – gött, då var det alltså värt att ta Snövit och inte något annat fordon! Sådana bekräftelser är väldigt viktiga för en var Overlander med tanke på hur mycket dyrare det är att dra runt sin specialbyggda rigg istället för att ta sin firmabil eller rent av hyra en V70. Detta kunde vi alltså fastslå ordentligt nu – vi hade valt helt rätt bilar till ändamålet! Det med att köra ett par hundra mil för att kunna bestiga en bergstopp!! En bergstopp vilken det gick turistbussar till på asfalterad fegis väg… It´s an Overlander thing…

 

Väl på toppen av Col de Tende eller Colle di Tenda – namnvalet är helt beroende på vilket vin man helst väljer till maten – så var det ett fasligt liv. Enduromotorcyklister for runt som irriterade getingar, korrekt utrustade och tillika likbleka britter flanerade runt så där som bara de kan, förvirrade holländare stod och kommunicerade på den där rotvälskan som faktiskt väcker någon typ av djurisk irritation inne i mig – ska det vara så jävla svårt att bli enig om vilket av alla europas språk man ska bruka? I stället så har de sitt fikonspråk baserat på många av de språk vi andra européer behärskar men med någon form för gutterala tillägg som bara inte funkar för oss andra. Avspårning igen, beklagar.

Faktiskt så såg jag ett par grabbar med Downhill cyklar också och kände ett visst stick av avundsjuka. Jädrar i mig att få sätta utför de stigarna där på cykel!

Mitt i allt detta någorlunda organiserade kaos så dök det upp den ena Willys Jeepen efter den andra. Och vi snackar riktiga orginal från WWII! De hade antagligen någon form för träff och hade således kört hela vägen från Frankrike över bergen och var nu på väg ner till Italien. Det var lätt 20-30 stycken av dem!

Då var det på tiden att visa vad Japanskt stål med Isländska plastdetaljer från Norge klarade av så jag varvade upp motorn och drog upp för en backe där de historiskt korrekt utrustade Willysarna inte hade en sportmössa – givetvis bara för att jag kunde. Allt detta med förhoppning om att Mecki skulle fånga det på GoProen men det resulterade i den klassiska ” selfien ” där man ser lagom förbryllad ut och undrar om kameran är på… Har tatt ett par själv…

Vi snirklade oss vidare mot Frankrike via fantastiska vägar. Faktum är att vi var i Italien lika ofta som i Frankrike då denna väg går helt på gränsen mellan länderna.

 

Efter ett litet tag var vi framme vid Fort de la Marguerie där vi beslöt oss för att laga lunch i solen och njuta av utsikten. Detta var faktiskt en av de få, både luncher och middagar, vi lagade själva då vi trots allt var på semester och dessutom så inbjöd inte den dryga 30 gradiga värmen till speciellt mycket kulinariska utsvävningar vid spisen. Det är mycket fin näring i ost, bröd och vin var vi rörande eniga om i reseföljet. Men denna dagen skulle det minsann lagas pasta i bägge köken – Bolognese i det Jodinska och Carbonara i det Wibergska. Vi behövde dessutom ta en lite längre bensträckare och längre paus efter en dittills ganska begivenhetsfull dag.

 

Under tiden man förtärde sin lunch kunde man ta in utsikten och det ska, och måste, sägas – varken ord, bilder eller film kan göra detta området rättvisa – det måste upplevas på plats! Som jag har skrivit tidigare, de västnorska fjällen bjuder på magnifik utsikt de också men att få köra bil eller motorcykel i dessa miljöerna ger en helt ny dimension. Med detta bombastiska uttalande så får jag självklart varenda miljötomte, Norsk såväl som internationell, som läser detta på mig men jag tar det hela med ro – konservera en ekorre du, kära miljötomte, så ska du se så fint det blir med tanke på att bevara miljön.

Vägen ner från Fort de la Marguerie till mer normal väg tog fantastiskt lång tid. Det var idel smala vägar som slingrade sig ner utefter galet branta fjällsidor och plötsligt så var det fullt med trafik på dessa vägarna också vilket bjöd på alltfler utmaningar i form av backande och gestikulerande. Säga vad man vill om dessa sydländska chaufförerna, de kör som vilda helv.te framåt utan minsta tanke på vad som kommer runt nästa kurva men att manövrera sin bil i lugnt tempo bakåt – det behärskar de jä.lar i mig inte överhuvudtaget. Vilket skulle bevisas upp till flera gånger… Då är det lite gött att sitta i 3 ton svart bil med ganska hissigt utseende som i varje fall inte direkt lyser att ” jo men du, jag flyttar på mig ” .

Efter många hårnålskurvor och backlektioner så kom vi ner på E74 igen men denna gången på Fransk sida. Den ledde oss rätt tillbaka till Italien igen och ut på E80 som går rätt mot franska Rivieran. I vanlig ordning hade vi bommat med osviklig precision på hur lång tid detta skulle ta så vi närmade oss Rivieran och utsedd campingplats närmast i solnedgång. Men vi fick plats och beslöt oss för att stanna på platsen i ett par dagar för att återigen njuta av sol och bad. Med dryga 30 grader celsius, närmare 40 vid vissa tillfällen, så var detta inget svårt beslut att fatta.

 

Campingen vi valde hette Camping Azur Rivage och var en helt ok camping med det man behövde av både bekvämligheter och förnödenheter – låt vara till rätt mastigt pris,för att de kunde – det fanns inget mer än bostadshus inom flera kilometer. Men den låg rätt vid stranden och hade en pool så då hade vi det vi behövde för att kunna njuta semester. En liten ting måste man nog bemärka – den totala avsaknaden av toalettsäte… Och toalettpapper… Nu är det väl mest i kalla Norden man behöver något som isolerar iskallt porslin mot ädlare delar men ur hygeinisk synpunkt… Jaja, de bär ju trots allt hem frukostbrödet i armhålan så vad att förvänta.

Vi stannade som sagt tre nätter på denna campingen och dagarna fördrevs med badning i ömsom pool med klorat vatten eller mer plastpåseförorenat medelhav. Bägge hade sin tjusning och gav en högst eftertraktad kyla i värmen. Vi lunchade på campingens alldeles utmärkta restaurang där man kunde välja mellan – låt vara typiska men riktigt bra tillberedda – pasta, kött, fisk och pizza. Och självklart kalla flytande drycker som ger guldkant till det med att vara på semester utomlands.

 

Det enda intermessot vi hade var när HSB larmade om myror i taktältet. Men vad nu då? Jo, mycket riktigt så hade dessa nyfikna kreaturen anlagt en myrstig via förtältet upp till själva taktältet. Efter en mycket noggrann genomgång av tältet så visade det sig att de tydligen bara virrade runt utanför på själva taktältet. Spelade tydligen ingen roll enligt HSB så förtältet packades ihop och mannen, myten, konceptet – yours truly – fick bo under öppen himmel på tortyrinstrumentet med en tunn sovsäck, inkletad i Eau de Mygga. Vad man, eller snarare EN MAN!! gör för att säkra hus…tältfreden.

Efter att ha varit gäster på denna ganska hyggliga camping satte vi nu kursen mot Gorges Du Verdon. Detta är en riktigt fin ravin – Gorge – där floden Verdon rinner fram. I folkmun är det europas svar på Grand Canyon utan att jag har något att jämföra med. Det är oavsett ett ganska magnifikt ställe att besöka då floden Verdon har gjort ett rätt ok jobb med att gräva sig ner genom kalkstenen och därmed lämnat en upp till 700 meter djup ravin man kan ramla ner i.

 

Spektakulärt på många sätt. Det som gjorde det mindre spektakulärt var att hit kunde alla typer bilar ta sig och det hade de minsann gjort! På relativt smala vägar var det stundtals rena trafikstockningen och våra Overlandingriggar var mer till besvär än till nytta och nöje.

 

Turen till denna Gorge blev som en loop på GPSspåret då vi egentligen hade satt en västlig kurs mot Spanien.

Det hela medförde självklart att vi återigen bommade ordentligt på tiden det skulle ta att nå dagens mål, vilket iofs inte var helt bestämt men vi visste ca vart vi ville. Vi svängde av motorvägen vid Narbonne och kollade en camping som vi hittade på våra GPSer. Hugaligen! Nej, den skulle vi inte ha! Fullt kaos och närmast arabiskt försäljarbeteende på mycket av folket. Vi backade resolut ut ifrån entréen och fortsatte på huvudvägen vilt letandes på allehanda medium efter ok boeende.

Så säger Mecki att han har hittat ett litet hotell längs vägen som kan vara ok att kolla upp. Så sagt, så gjort och efter någon kilometer så kommer vi fram till ett riktigt klassiskt franskt hus med en hotellskylt utanför. De har pool också! Vi går in och möts av en, enligt boken, tvättäkta fransk Madame som välkomnar oss och ger mig en komplimang för de ca 5 ord franska jag kan – av de jag kan säga när barn är vakna… Självklart har hon rum till oss och ja det är bara att bada i poolen och ska hon reservera ett bord åt oss till middagen? Ahhhh, Overlanding när det är som jobbigast va?!?!

 

HSB och jag njuter av ett glas Rosé under tiden vi tittar på hur våran avkomma rasar runt i poolen och bränner upp den energi de har samlat på sig under dagen i baksätet. Det är behagligt varmt ute för en gångs skull och klockan närmar sig middag.

Familjen Jodin möter upp och vi går in i en inte helt klassisk fransk matsal men det är långt ifrån någon skabbig sylta vi har kommit till. Vitskjortade servitörer med obligatorisk svart fluga vid halsen önskar oss välkomna till bords och ger oss menyer som självklart bara är på franska. Den äldre av de två servitörerna är dock vaken och förklarar på självklar fransk-engelska vad som är vad och ger mig ok i mitt vinval – strike 2!. Alla får det de vill ha och är galet nöjda, till och med mina barn äter som om det var sista måltiden. Jag festar till det med en rejäl Tournedos Rossini – Oxfilé med en rejäl skiva gåslever – som sagt, Overlanding när det är som mest jobbigt. Vinet som vi har valt är ett av de bättre jag har druckit på länge men det är mycket som spelar in för att göra det: Sällskapet, maten och just detta ögonblick. Jag ska leva länge på det!

Efter avslutad frukost, en klassisk fransk sådan, så sätter vi kursen mot ett av dagens delmål. Anders på forumet har tipsat om en ” drive-through-djurpark ”, som gamla Kolmården om någon kommer ihåg den. Djurparken hette Réserve Africaine de Sigean och kostade ca en dryg tusing i inträde för oss fem med bil. I inträdet så ingår nästan en mil med rundtur bland zebror, strutsar, bufflar, gnuer, flodhörningar(!), giraffer, björnar och lejon. Det är inte helt som att se djuren up close and in person då de faktiskt strövar ganska fritt runt i sina tilldelade områden. Flodhörningarna till exempel, hade bara rövarna vända mot oss då buskaget de rotade i var betydligt mer intressant än bilarna som passerade dem hela tiden. Girafferna hade någon typ av ångest attack så de höll sig på ännu längre avstånd medans strutsarna med en typ av enerverande självklarhet, stod och plonkade näbbarna i förbipasserande bilar och zebrorna var klassiska horses ass mitt i bland bilarna. Dvs underhållande för hela familjen. Efter rundturen med bil så kunde man promenera rundt i ett klassiskt zoo och titta på massor av djur: Alligatorer, ormar, apor, kameler ( med en puckel – lååång historia ), fiskar and so on. Det var ett riktigt hyggligt utflyktsmål trots närmare 40 graders värme.

 

Efter besök i djurpark, som återigen tog betydligt längre tid än först antagit, så satte vi kursen mot Andorra via väg N116 som faktiskt ledde oss innom en helt oförklarlig liten spansk enklav – kolla google maps.

Andorra är ett ganska mytomspunnet land och ett besök hos Wikipedia gör dig inte direkt klokare. Så då får vi helt enkelt ta omdömet från mig då – ur en helt objektiv synpunkt i vanlig ordning. Det faktum med det mytomspunna blev på inga sätt mindre mytomspunnet med tanke på att vägen in till landet var helt täckt av moln. Nej, det var inte dimma. Andorras medelhöjd är nästan 900 möh så bergskammarna som omger landet ligger alltså betydligt högre än många typer moln. På lik linje med resan över Öresundsbron så ströps hastigheten till ett minimum då sikten stundtals inte var mer än 20-30 meter. Detta faktum bekom tydligen inte de, med två hjul burna, organdonatorerna som till stadighet omgav oss. Ja, jag fattar grejen med att köra satan med motorcykel men jag har – mot alla odds- även utveckalat en viss form för konsekvensanalys under de 45 åren jag har utmanat allas vårat oundvikliga och slutliga öde. Att köra djävulen med motorcykel på en pissesmal väg där sikten är begränsad till ovan nämnda metrar, i hundra och helvete med omkörningar i blinda kurvor??? Den klubben där måste ha fett stor genomströmning av medlemmar med en snittålder runt 19. Jag ska inte kalla dem idioter men kanske jävla idioter… Eller har jag blivit gammal?!?! Fan vet och så släpper vi det ämnet.

Andorra välkomnade oss så dramatsikt som man bara kan önska. Vi hade på förhand rekat flera campingar och den första vi anlände ville tydligen inte ha fler gäster. Trots ett ganska omfattande ” hallå!!!!ande ” och pling på klockan och varvande med motorer så sket betjäningen ganska fullkomligt i oss. Så då åkte vi till grannen. I en liten garderob hittade vi en liten förvirrad man som med endast det yppersta av vilja klarade av att tilldelas oss varsin plats… Andorra lever till 80% av turism – camping kan omöjligt vara en stor del av de 80%…

Grunnat de höga bergen runt oss så försvann kvällssolen fort och vi riggade camp i skugga med stadigt sjunkande temperatur. Våra barn försvann i ett rasande tempo för att i – vid detta laget – vanlig ordning kolla upp vad campingen hade att erbjuda av leksaker och annat som roar just barn. Till vår glädje så bestod underlaget av gräs för en gångs skull. De av er som undrar varför just gräs är så välkommet vid camping – det blir inte fullt av sand i varken tält eller på själva tältet. Om det blåser så är det dessutom trevligt att slippa sila både mat och dryck mellan tänderna då det annars gärna blir sandtillskott som en del av måltiden.

Barnen återvände med postistivt besked om allt möjligt av djur man kunde klappa på. Kaniner, hund, höns, kalkon, pärlhöns, får, getter och säkert ett par stackars kräk till. Full fest med andra ord och då slapp vi passa på att de inte övade på att ramla i floden som rann rätt nedanför campingen – skönt!

 

Natten i Andorra var den första natten – under denna turen – där jag verkligen satte pris på att jag har anammat mitt nya moderlands favoritplagg – ull! Det var inte betydligt kallare på natten än vilken som helst skandinavisk sommar men att gå från 20-25 grader celsius på natten till ca 13 grader celsius på natten är procentvis en ganska stor skillnad. Med ull, shorts och tunn sovsäck sov jag som en sten – på tortyrinstrumentet.

Efter en ganska god natts sömn i så pass kylig luft så packade vi ihop för att stifta närmare bekantskap med huvudstaden Adorra la Vella och förhoppningsvis få tag på klistermärken att klistra på våra skrytfönster på bilarna.

Hela ” landet ” är en enda nerförsbacke. Från nord till syd så sluttar vägen nästan konstant, stundtals ganska brant också. Undantaget är Andorra la Vella som var en ganska myllrande stad som dessutom var närmast helt horisontell. Inga stora ytor eller så men vi hittade ett par platser där det inte lutade… Vi passade på att tanka – riktigt billigt. Dryga 8 spänn har jag för mig. Sen bar det upp mot smugglarvägar i Pyrenéerna via väg CG-4. Väldigt fina och smala vägar som slingrade sig upp mot toppen av det västra fjällmassivet som gränsar mot Spanien. På min laptop hade jag massor av vägar, traktorspår, som gick vidare. Min bilGPS var inte helt enig.

 

Väl uppe på toppen så övergick vägen från smal asfaltsväg till totalt sönderkörd grusväg. Vägen bar tydligt präg av att ha blivit nyttjad även när den var mjuk som välling, något jag lätt kan föreställa mig då det blir ganska mycket snö i dessa bergen under vintern. Samtidigt som jag går ut ur bilen för att reducera lufttrycket så lyfter en örn ca 100 meter bort! Den är lätt 2-2,5 meter mellan vingspetsarna och under tiden jag följer den med blicken med Spanien i bakgrunden så känner jag mig väldigt upprymd! Jag har nått ett av de viktigaste delmålen under denna turen – Pyrenéerna och det tillsammans med familjen! Det hade jag inte vågat tro på för ett par år sedan… Det göttaste är att nu ska vi ju köra ner på denna fantastiskt dåliga väg, och av vad jag kan se så sträcker den sig låååångt ner i den dalen vi blickar ut över.

Det blir lite festligt när en flock med hästar bara totalt vägrar att flytta på sig. De blockerar den delen av vägen som jag har sett mig ut precis i ett vägskäl. Jag kan lika gärna hålla vänster enligt laptopen men jag vill köra höger. Det tycker tydligen inte hästarna så de står och blänger på mig. Jag vinner denna ” stirra tävling ” så till slut kan jag ta den högra vägen. Då kommer det en bil i kapp oss, det är en glad kille i en LC120 med snorkel. Han är väldigt entusiastisk men hans engelskkunnskaper står inte helt i stil med hans entusiasm och innan min fru, som faktiskt kan en del spanska, hinner översätta eller inleda någon form för konversation, så har den entusiastiske spanjoren vänt bilen och rasat iväg… Märkligt men trevligt på något sätt.

Vi följde vägen som slingrade sig ner i en dal som blev lummigare och lummigare ju mindre höjdmeter vi befann oss på. Mitt i en jätteliten korsning låg det en liten samling hus – en by som hette Tor och om man ska tro på både Garmin och Google maps så ligger det en bar här – Bar de Tor. Svårt att tro då husen ser helt övergivna ut. Vi ska följa vägen från Tor mot samhället Alins där vi kommer ut på lite störe vägar vilka till slut ska ta oss helt ner till Camping la Noguera.

 

Uppe i fjällen var det ganska behaglig värme men nu när vi kom ner i låglandet igen så steg temperaturen till närmare 40 grader igen. Landskapet är relativt grönt och frodigt men marken är helt torr.

 

Camping la Noguera är som en grön oas mitt i ett helt torrt och relativt avbuskat område. De har en stor pool och ett vatten-lekland som uppskattas lika mycket av de yngre som de äldre i reseföljet. Vi njuter av svalka och vatten samt de iskalla Estrellaöl som säljs vid kiosken helt vid poolen. Vi badar länge innan vi gör oss i ordning för en sen middag på campingens restaurang. Trots att solen har gått ner så ligger temperaturen fortfarande på goda 30 grader. Vi sitter rätt länge på restaurangen innan vi går tillbaka till bilarna. Till allas stora förtjusning så har campingens fladdermöss vaknat till liv och vi beundrar deras flygförmåga en stund. Hundratals av dem fladdrar runt och jagar insekter innan de söker skydd under plåttaket till toaletterna. Springan de närmast kraschar in i är max 15-20mm bred men de träffar gång på gång. Spännande!

När vi vaknar på morgonen dagen efter så är solen på god väg upp och vi trycker på lite extra för att slippa rigga ner camp i den närmast förlamande värmen. Dagens mål är San Sebastián, helt vid Spaniens norra västkust. Det är helt klart innom räckvidd utan att vi ska behöva köra bil till sent på kvällen. Vi kör genom spanskt innland med Pyrenéerna i syne, oftast, helt i vår norra horisont. Det blåser återigen våldsamt vilket vi märker på våran snittfart och vårat bränsleförbruk. Det blåser tydligen ofta i detta området med tanke på den fantastiska mängd med vindkraftverk som omger oss.

Vi åker innom en förstad till den klassiska staden Pamplona där vi lyxar till det med ett McDonaldsbesök. Att vi är i närheten av Pamplona är ganska lätt att se då halva restaurangen är fylld av besökare klädda i de kläder som traditionen tillsäger att man skall vara iförd när man blir jagad av tjurar längs gatorna i staden.

Efter avslutad lunch är det återigen full fart mot Atlantkusten och staden San Sebastián vilken vi anländer på eftermiddagen. Denna stad påstås vara där Tapasen har sitt upphov och hela regionen, Baskien, är vida känd för sitt fokus på mat och dryck. Alltså har vi tänkt ta in på hotell och gå ut och prova det Baskiska köket. Det blir med tanken… Efter att ha cruisat runt i staden, blivit närmast borthotade av Guarda Civil och rätt och slätt gett upp att få parkera två stycken Overlandingutrustade bilar så sätter vi kurs mot en bensinstation där vi tar ett litet planeringsmöte. Då det är den 14e Juli, fransk nationaldag, är vi osäkra på om det är värt att fortsätta till Frankrike då det kanske råder fullt kaos där. Efter en relativt lång överläggning och begrunnelse av de fakta och kartor vi har så är det franska alternativet det bästa. Så vi sätter oss i bilarna igen och sätter kursen mot Bayonne och viker av vägen innan Biarritz och styr ner mot Atlanten. Vi kommer fram till en, enligt dem själva i alla fall, 5 stjärnig camping och får, efter en mycket sträng lektion i campande på denna camping, tilldelat två platser som ligger relativt nära varandra.

Vi stannar i hela tre nätter på denna camping varav en inte var helt frivillig men högst nödvändig då min son blev magsjuk efter allt för mycket poolvatten vilket i sin tur resulterade i att precis allt i taktältet behövde tvättas och torkas… Jaha, då har man upplevt och hanterat det också.

Men vi hade många höjdpunkter på denna camping också. Bland annat så hade Mecki och jag enats om att vi skulle laga klassisk sjömansbiff till middag en av kvällarna – en rätt vilken vi menade skulle passa utmärkt i den klassiska Biscaya bukten som vi hade hört så mycket om. Vi fick badat i Atlanten i solnedgång och bodysurfat i ganska stora vågor. Atlanten var en frisk och trevlig upplevelse jämfört med det betydligt varmare och saltare Medelhavet.

 

Efter tre dagar camping så var det skönt att återigen sätta sig i bilarna och sätta kursen hemåt. Fram till San Sebastián hade vi hela tiden rört oss bort från våra hemländer men nu var faktum att hemresan hade börjat – vilket faktiskt var lite vemodigt. Vi satte kursen mot Orléans vilket tog oss förbi Bordeaux. Runt Bordeaux var det verkligen fokus på vinodling och det var vinstockar i ca alla riktningar man tittade. När vi närmade oss Orléans så hittade vi en helt ok camping vilken fick bli dagens mål. Campingen låg vid floden Loire men grunnat ett rätt tydligt badförbud så utgick alltså bading i denna mycket klassiska flod. Vi tröstade oss med de duschar som ingick i campingpriset istället.

 

Dagen efter så riggade vi ner camp ganska så tidigt då vi hade satt oss Moseldalen i Tyskland som mål. Vägen dit hade vi dragit genom Belgien och Luxembourg. Detta skulle ta oss igenom Ardennerna, detta bergsmassiv som gränsar mellan Frankrike och Belgien och där Nazityskland körde en av sina sista offensiver under WWII. Denna bergskjedjan är alls inte lika brant eller mäktig som de andra vi hade besökt under vår resa men det fanns gott om höjdmetrar även här. Vägen på fransk sida var en dåligt underhållen dubbelfilig motortrafikled som blev en smal enkelfilig väg på belgisk sida. Den belgiska landsbygden var mycket vacker med lummig bokskog varvad med öppna fält. Via denna mindre väg tog vi oss mot den motorväg som skulle ta oss igenom Luxembourg och vidare in i Tyskland.

 

Väl inne i Tyskland så körde vi ett stycke på den Autobahn som så småningom blir A1 innan vi vek av mot själva Moseldalen. Återigen blev vägarna smala och fyllda med höjdmetrar och hårnålskurvor. Vi anlände vårat hotel, Weinhaus Thomas, i Klotten via just en sådan väg och plötsligt så befann vi oss i den övre delen av Moseldalen. Upp på rummet för en snabb dusch och sen ner till middag. Rustik men fantastiskt god tysk husmanskost serverat med Moselvin! Perfekt avslutning på en dag, återigen, fylld av bilkörning.

Efter en rejält påkostad Tysk hotellfrukost stakades kursen ut mot Puttgarden i norra Tyskland. Ett mål vilket helt klart låg innom räckvidd. Vi märkte att hemlängtan hade slagit klorna i samtliga i reseföljet då längden på dagsetapperna till stadighet ökades.

Vi nådde Heiligenhafen strax syd om Puttgarden vid ca 20.00 tiden den samma dagen och där valde familjen Jodin att boka in sig på en camping medans min fru och jag beslöt oss för att ta oss till Norge i ett enda ryck. Efter att ha tagit farväl med de som varit vårat resesällskap under de senaste dryga två veckorna, så bordades färjan mellan Tyskland och Danmark och vid 06.30 dagen efter så anlände vi vårat hus rätt utanför Oslo. Vi välkomnades tillbaka till Skandinavien med 13 grader och dimma…

Efter att ha plockat med sig tre tungt sovande barn så svimmade vi och vaknade först en bra bit ut på dagen fyllda av fantastiska intryck från de senaste dryga två veckorna.

Fantastiska fakta och uppsummering:

Antal resdagar: 18stk

Länder vi besökte: 11 stk

Kilometrar vi körde: 6800 stk

Nätter på hotell: 3 stk

Världshav vi badade i: 2 stk

Höjdmetrar bilarna klättrade uppför: Massor

Snittpris på diesel per liter ca: Dryga 10kr ( sek/nok )

Antal myrinvasioner i tältet: 1 stk

Antal gånger vi tvättade på campingar: 2 ggr

Antal gånger vi behövde ström på camping: Varje gång

Antal kablar jag hade med: 1 stk

Reellt antal vi behövde: Flera

Antal gånger vi ( Wibergs ) lagade mat ( frukost/lunch/middag ): 5 stk!

Antal besökta vingårdar: 0 stk

Antal vinflaskor handlade i panik på Aldi i Heiligenhafen: 30stk… Bordeaux för 25:- måste ju funka…

Då detta var familjen Wibergs första riktiga taktält-tur så måste vi, min fru och jag, nog säga oss riktigt nöjda. Taktältet har fungerat perfekt och samtliga i familjen har anpassat sig riktigt bra till campinglivet. En förutsättning för att det ska funka är självklart bra väder och campingplats med wc och dusch. Ja, det blev för mycket bilkörning stundtals vilket resulterade i frustrerade barn = frustrerad fru = frustrerad Jon. Vi kunde ha droppat ett par ” bara-måste-se-ställen ” och hellre hållit rak kurs mot satta mål för att korta ner restiden. Men med detta sagt – vad bra, då har vi förbättringspotential där då!

Kanske skulle vi ha haft fler dagar med små utflykter till vingårdar eller liknande – värt att ta med nästa gång det planeras tur till Europa.

Flera av de deldestinationer vi har varit innom förtjänar en helt egen designerad tur: Col de Tende, Gorge de Verdon, Pyrenéerna, Ardennerna – listan kan göras lång.

Snövit, Wiberg och familj – Over and Out!