Att kombinera en familjeresa med en fullvärdig Overlandingresa är inte lätt – att dessutom se fram emot turens alla delar lika mycket är riktigt svårt. Det torde vara ganska enkelt att inse varför man måste se fram emot samtliga delar av en sådan resa då det av naturliga orsaker annars blir obalans i familjens såhärhyggligthadevidetpåvårsemesterkonto. Sedan gör man det givetvis av ren respekt mot sin bättre halvdel då vederbörande släpper iväg far med kamrat på resa runt Balkan medans det flygs hem med tre barn och tung väska.
Just när det kommer till bättre halvdel så menar jag själv att jag är synnerligen lyckligt lottad då jag till stadighet tillåts – japp, tillåts; gifta män med små barn använder sig gärna av det uttrycket – att ge mig ut på diverse turer utan bättre halvdel eller, alla eller flera, arvingar. Just den sista tredjedelen, av den resa jag skall försöka återge här, är jag väldigt tacksam för att bättre halvdel och arvingar inte deltog på. Då hade det varit stor risk att bättre hade gått mer mot sämre och att jag endast hade fått se mina arvingar varannan vecka…
Men låt oss börja från starten av denna resa, faktiskt helt tillbaka till planeringen av den samme.
Redan innan jag fick upp ögonen för att resa land och strand runt med en bil fylld av villhöversaker så har jag fascinerats av det gamla Östeuropa, säkert mycket hjälpt av allehanda kallakrigetfilmer- och böcker man som ung och lovande har tittat på och läst. Men också nu efter att muren har fallit.
Det inbördeskrig som slet det forna Jugoslavien i bitar och var arena för hemskheter man måste ta sig till mitten av förtiotalet för att hitta paralleller till, det håller på att falla i glömska hos de allra flesta – förutom hos dem som drabbades och antingen bor kvar på före detta krigsskådeplatser eller flydde sina hemland. Det fascinerar, eller rättare sagt, skrämmer mig – det faktum att det håller på att glömmas bort.
Många är dem som har besökt den ort i Polen som närmast står som ett samlat monument över de hemskheter som begicks under det senaste världskriget – det har inte jag. Jag valde att resa genom det gamla Jugoslavien för att, inte så mycket för att försöka förstå – för det tror jag ingen klarar – varken de inblandade eller de utomstående, se landen i fråga och få det lite närmare än bara skildrat i tidningar och på TV.
Men det var den tredje och sista delen av denna resan – detta med resa igenom det forna Jugoslavien – beklagar den lite dystra stämning detta resebrev eventuellt har tagit, det skall vi råda bot på utan att för den saks skull raljera över begågna brott mot mänskligheten.
Familjen har tidigare, med ganska bra erfarenheter måste jag säga, gjort flera turer runt om i Skandinavien och Europa med bil. Inte alla gånger med Overlandingriggad sådan men faktiskt de flesta gånger. Detta hade jag i minnet när det på Nyårsafton 2018/2019 bestämdes av, vid detta laget något Cavainspirerade, bättre hälfter att vi skulle åka till Kroatien med bägge våra familjer för att tillbringa en vecka av vår sommarsemester tillsammans. Jag lät bättre hälfter ta sig av bokande av därför ägnat hus och började med att planera hur man på bästa och mest spännande sätt, för alla inblandade parter, tar sig till Kroatiens Adriatiska kust. Vårt tidigare besök i Kroatien gick till den norra delen, Istrien, och även om det var ett trevligt ställe så hade jag en önskan om den Adriatiska kusten denna gången.
I det att det började planeras resa ner och allehanda kartor – digitala såväl som gamla hederliga i pappersformat – studerades så började en idé att kvarna i skallen. Var detta möjligen den chans jag hade väntat på i flera år? Nämligen att få ta ut svängarna på hemvägen och göra verklighet av min önskade resa österöver? Trots min bättre hälfts vilja och förmåga att backa mig i de mest utsvävande påhitt så har hon på ett mycket tydligt, för att inte säga kraftigt sätt, markerat att till Östeuropa – dit kör du själv!
Det var faktiskt inte jag, utan bättre hälft, som kom med förslaget om att hon kunde tänka sig att flyga hem i stället för att åka med genom Europa på hemvägen. Och ta med sig arvingarna! OK, detta måste väl ändå ses på som ett ingripande av högre makter eller? I dessa förhandlingarna, som egentligen inte var några förhandlingar utan mer en överrenskommelse om hemfärden från Kroatien, så nämnde jag att detta vore ett utmärkt tillfälle för mig att få syna de östra delarna av Europa lite närmare. ” Det är det ”, instämde HSB i, ” men du får en vecka på dig att komma hem! ”. Ingen vits i att pusha antalet dagar utan hellre försöka kräma mest möjligt ur det antal som stod till förfogande.
Parallellt med planering av resa ner och hem, började jakten på ägnat resesällskap till hemvägen. En resa med så mycket lösa detaljer och eventualiteter ställer rätt stora krav på vem man tar med sig. Som tur var svarade en av de först tillfrågade ja på erbjudandet och trots att jag inte har känt Fredrik väldigt länge så har vi upplevt en god del tillsammans. Med det i åtanke samt det faktum att jag vet att han är en mycket resursstark herreman när eller om skiten träffar fläkten, gjorde att jag kunde andas ut vad gällde resesällskap. Nu återstod bara resten av planeringen.
För att hela familjen skall kunna njuta av en relativt lång biltur ihop är det några väldigt enkla saker att ta hänsyn till – detta oavsett typ av bilsemester: Fulladdade I-pads – alltid!, konstant tillgång till 12V uttag för att kunna ladda I-pads, headsets till samtliga I-pads ( tre osynkade filmer eller spel på mer än det i våran bil tillåtna ” tre prickar ” i ljudvolym, kan fort liknas med utvidgad förhörsteknik som tortyr numera politiskt korrekt kallas ), stadig tillgång till glass och alltid, alltid bo i närheten av badbart vatten. Om man anstränger sig med att bocka av dessa punkter så håller man sina arvingar nöjda och belåtna vilket i sin tur resulterar i att HSB är nöjd vilket gör att man själv sitter rätt nöjd också. Om man dessutom klarar att tajma dagsetapperna så de blir lagom långa och mat- och toalettpauser är ca synkade med alla resenärer så har man det man kan kalla en skön harmoni.
Detta är givetvis en ren utopi, det vet alla som har försökt. Att begära att arvingarna ska ha koll på sina förb… headset eller gå på toaletten samtidigt – en omöjlighet. Att klara av att hitta ett ok boende innan det är gråtfest i bilen på grund av allt för lång körsträcka även denna dagen – en omöjlighet. Men rätt som det är så klaffar det och det är de stunderna man ska komma ihåg, annars åker all villhöverutrustning och bil ut på närmaste annonsplats på nätet.
Genom att i bästa möjligaste mån planera sin expedition – eller helt vanliga bilsemester – med dagsetapper, ca körlängd, ca körtid, slutdestination för dagen, namn på alternativt boende och så vidare, så ökas antalet tillfällen när allt klaffar och det råder harmoni i gruppen ( eller familjen ). Inför denna resa hade jag gått all in i själva planerandet – inte bara för att allt skulle gå smutt när det väl var dags – jag menar att planeringen av en resa ger mig nästan lika mycket tillfredställelse som att faktiskt resa. Bara nästan så klart men att planeringen är en mycket stor och viktigt del av resan.
Många är de timmar där kartor har studerats, val av väg har förkastats till fördel för alternativ, dagsetapper har kortats ner eller förlängts samt att olika val av härbärge har värderats.
Summan av allt detta blev ett ganska snyggt och översiktligt Excelark där var dagsetapp var plottad med ett förslag till boende vid slutdestinationen. Att det många gånger ändrades är en högst naturlig del av vilken tur som helst men det är betydligt enklare att göra små ändringar i en redan igenomtänkt plan än att improvisera sig genom en hel tur.
Då stora delar av denna turen skulle gå igenom före detta Östeuropa där fascinationen för byråkrati och stämplar samt myndighetsutövande tyvärr inte dog tillsammans med kommunismen, hade jag förberedt en, kanske felaktigt kallad, road book. I denna samlade jag alla vitala uppgifter om bilen, internationellt försäkringsbevis, internationellt körkort samt all tillgänglig information om de länder som skulle besökas. Givetvis fanns en utprintad version av Excelarket med dagsetapper med i denna road book. Jag ångrar inte en sekund att jag lade ner så pass med energi på att ta fram denna informationen då den visade sig vara ovärdelig vid ett par gränspasseringar där representanter för det aktuella landets tullmyndigheter närmast i orgasmisk lycka fick, inte bara pass att stämpla, men även en bibba papper med myndighetsstämplar och krånglig byråkratisk skrift att tillfredställa sina, om än förlegade men fortfarande gällande, exkommunistiska byråkratlustar. Det studerades, stämplades och hmmmades i salig lycka där i det lilla båset vid gränsen vid flera tillfällen.
För att komma sig från Kolbotn, där familjen bor, till Kroatien finns det en mängd olika vägval. Man kan välja färja över natten till Tyskland, man kan välja motorväg genom Sverige med alternativa färjor eller broar till Danmark, man kan ta färja till Polen etc etc.
Då vi på nervägen skulle stanna till i Göteborg och hälsa på familj så blev det bestämt att nervägen skulle gå från Kolbotn till Göteborg med ett par dagars försemester innan vi körde ner till Malmö och tog bron till Køpenhavn, tog oss genom Danmark till Gedser för att sedan ta färja till Rostock i Tyskland. Man hamnar då relativt långt öster ut i Tyskland och i lodrätt riktning, ganska bra i linje med Split i Kroatien. En annan fördel – inbillad sådan visade det sig – är att i den östra delen av Tyskland kör man fortfarande som man skall på Autobahn.
Dvs liggförhelveteinteochfiskörivänsterfilen, en av de få tyska attityderna jag faktiskt är enig i. Inte att det spelar, eller spelade, någon roll med fullastad Overlandingrigg, den marshar inte i några 160km/h oavsett men nu visade det sig att man har kommit till de östra delarna av Tyskland med de till stadighet närvarande och pågående vägarbetena, vilket i kombination med ” liggaochfisaivänsterfilenkörning ” drog ner snitthastigheten till under normal Overlandingmarshhastighet till och med.
Vid dessa vägarbeten brukar tyskarna markera om den vänstra filen blir ofördelaktigt smal när man, som jag, kör en lite mer övergödd bil än normalen. Men samtidigt är det lite spännande att testa om det går att pressa in sin Arctic Truck mellan vägräcket på vänstersidan och den vinglande och överlastade husbilen/ vagnen som med nöd och näppe klarar att hålla de skyltade 60 eller 80 i högerfilen. Även långtradare ger höga ” dunka sig själv i ryggen ” poäng när man klarar att pressa sig förbi. Allt detta till ackompanjerade glada tutningar från sina medtrafikanter och påhejjanden från sina medresenärer i bilen.
Den första riktiga resedagen av denna turen klarade vi fint av att hinna med färjan från Gedser till Rostock vilket gjorde att vi startade vår tur på kontinenten, dvs Tysk mark, i relativt god tid. Den redan utrekade campingen fick stryka på foten till fördel hotellnatt. Min copilot, HSB, plockade ganska snabbt fram ett hotell som verkade ok men dessvärre utan badmöjligheter. Vi anlände hotellet i så god tid att ingen var för trött eller för hungrig, lycka! Det enda smolket i glädjebägaren var att Far inte helt klarade av de tyska landsvägarnas fartsbegränsning så ett styck onödigt dyrt selfie antagligen kommer på posten. Jag har å andra sidan ingen sån där finfin selfiestick som min bror skryter så mycket om så om detta var semesterns möjlighet till selfie så får det väl vara så.
Hotellet visade sig bestå av en liten by, Dorf, uppbyggd runt små dammar med fiskar och frodig grönska i och med små broar som förband öarna med trevåningshus på. I trevåningshusen låg det relativt trevliga lägenheter i olika storlekar. Vid pizzabeställning på en av Dorfhotellets många olika restauranger så berättade den svenske servitören Jakob att detta var ett relativt vanligt sätt att fira semester på i Tyskland. Eller bara resa bort för en helg. Se där – då vet vi det.
Då bilen är ett viktigt instrument i just bilsemester så är det alltid med stor skepsis jag lämnar den utom synhåll vid boende. Väldigt tråkigt att antingen få hela eller delar av bilen borttransporterade av folk som sliter med att skilja på mitt och ditt – det sätter ju ett effektivt stopp på vidare bilsemester i värsta fall. Men att lämna bilen på en välorganiserad hotellparkering i Tyskland, det var det bara bilen som blev stressad över. Så därför påkallade hon, Snövit alltså, min uppmärksamhet med jämna mellanrum med hjälp av sitt alldelles utmärkta bilalarm… Det visade sig att bilen var full av diverse smådjur som kravlade, flög och betedde sig så att rörelsedetektorn, vilken jag till stadighet glömmer att slå av, blev triggad och därmed påkallade, inte bara våran, men resten av hotellets gäster. Alltid lika populärt.
Dag 2 på vår semester startade med en hygglig frukost i vår Dorflägenhet bestående av alldelles färska bröd köpta i Dorfens lokala bageri – väldigt trevligt! Sen stakade vi ut dagens mål, en campingplats i Tjeckien vid staden Decin.
Vägen mot Tjeckien tillbringade vi på Autobahn. Vi hade snackat om att köra mindre vägar genom Tyskland men både Google Maps och min, relativt förvirrade skulle det visa sig vid flera tillfällen, Garmin GPS, menade att tidsåtgången inte stod helt i stil med det vi hade till förfogande. Även om vi räknade på kilometerar och inte tid då både Google och Garmin tror att vi klarar att snitta betydligt högre än vad vi faktiskt gör.
Efter en lite för lång dag i bilen närmade vi oss campingplatsen Kemp Formule vid Decin i Tjeckien. Men väl framme på plats så hittade vi bara ett hotell så det blev genast lite osäker och dålig stämning i bilen. Efter att Far hade rekognoserat hotellet så visade det sig att man campade på baksidan av hotellet och ja! – de hade swimingpool. Efter att ha baxat runt bilen på alla möjliga platser på den påstådda campingplatsen – det fanns ca 3! kvadratmeter med helt plan yta – så lyckades vi få bilen någorlunda plant och jag kunde skicka iväg tre otåliga arvingar i badkläder i följe med HSB. Sen var det bara att rigga sig till så gott jag kunde på de tre kvadraten med plan yta.
Efter att de tre arvingarna hade badat sig blåa om läpparna var det dags att se vad hotellets restaurang hade att erbjuda. Vi gladdes åt att våra samlade kunnskaper i tyska och engelska räckte långt vad gällde att beställa både middag, dryck samt frukost till dagen efter. Utan att kolla expenserna precis vill jag minnas att det totala uppehållet för oss fem kom på ca 800 kronor, ett helt ok pris! Det gick dessutom att betala med kort, vilket skulle visa sig vara lite krångligare vid andra tillfällen under resans gång. Tjeckien föll alltså i smak vad gäller både prisnivå, vägar, natur, befolkning och infrastruktur generellt. Vi noterade oss dessutom att cykling i alla former verkar vara en stor grej i Tjeckien. Var tredje bil vi såg var lastad med någon form för cykel och vi mötte hundratals cyklister längs vägen. På campingen mötte vi dessutom en svensk familj på sin, inte tandemcykel med plats för två personer, nej, deras cykel hade plats till fyra pers! De hade cyklat från Kroatien och var på väg till Berlin! En betydligt hårdare form för Overlanding enligt mig.
Dag 3 startade med en precis lagom frukost innan vi lämnade campingen och körde söder ut längs Elbe på vår väg mot Österrike. Samtliga GPSer i bilen menade att vägen förbi Prag/ Praha var det smartaste alternativet. Så här i efterhand kan man ju diskutera det men nu har i alla fall hela familjen sett Tjeckiens huvudstad och det är ju inte dåligt. Dessutom gällde det ju att utnyttja sin Vignette maximalt också – dvs det lilla klistermärke man måste handla och sätta på sin bilruta för att få köra på motorvägarna. Prag är en gigantisk stad och jag är glad att vi bara kollade utkanterna och inte snurrade in oss i centrum, där hjälpte GPSerna oss tillfredställande ska sägas.
Efter Prag var det en god del riktigt fin motorväg i riktning Brno innan vi vek av mot Wien i Österrike. Gränspassagen mellan Tjeckien och Österrike var som vilken modern Eu-landspassage som helst, helt odramatisk. När vi närmade oss Wien så passerade vi en annan av Europas största/ längsta floder – den mäktiga Donau ( vilken avhandlas i ett annat resebrev, av en annan Wiberg ). Efter passering av Donau så gällde det att inte snurra sig in i Wien på vår väg mot det som skulle bli kvällens nattstopp. Här vet jag inte helt vad som gick fel men kvällens planerade stopp var en camping i närheten av Graz. Jag tror, nu när jag försöker dra mig till minnes hur var och varför, att det helt enkelt låg för långt bort med tanke på stämningen i bilen. Vi hade i stället för Graz, rekat ut en camping helt vid den Slovenska gränsen som hade badland! En rimlig belöning för arvingar som har suttit i bil i många timmar. Men även den campingen låg för långt bort med den rådande stämningen i bilen så Hotels.com tillfrågades efter lämpligt boende längs vägen och alternativ dök upp i staden med det inte helt charmerande namnet Pinkafeld. Det bokades online och vi rullade mot staden med det inte så charmerande namnet.
Namnet stod helt i stil med hur staden såg ut – riktigt lite charmerande och liten. Det bokade hotellet visade sig vara någon form för skola vilken drog in extra spänn på att hyra ut studenternas boende till stackars lurade turister under sommaren. Givetvis gick det heller inte att avboka utan att betala fullt pris…
Nåväl, vi stuvade in oss i våra rum och sedan gick vi ut för att bättra på det, vid det här laget, alarmerande låga blodsockret hos samtliga av familjens medlemmar. Efter att ha promenerat en kort väg längs den lika lite charmerande huvudgatan som det övriga vad gäller staden Pinkafeld, så hittade vi ett klassiskt Gästehäuse med en uteservering på baksidan av restaurangen. Det visade sig att det var riktigt bra klass på både mat och dricka så i takt med ökat blodsocker så steg stämningen i ca samma takt. När arvingarna hittade en lång rutschkana/ sklia så var i alla fall de i sjunde himlen och deras lycka var total. För de bägge föräldrarna däremot – vi med hundratals resedygn över hela världen, vi som planerar i förväg så långt det låter sig göras, vi som inte hade en enda Euro med oss i cash… Jahaja, men var ligger närmaste ATM då? Det tog nästan en timme att greja fram cash, där restaurangens ägare till slut insåg att han var tvungen att ställa upp med sin bil för att få tag på HSB som hade tagit fötterna till hjälp för att få tag på kontanter. Ett riktigt dåligt slut på det restaurangbesöket således vilket fick manifistera hela vår upplevelse av Pinkafeld.
Dag 4 blev en vilodag. Vi lämnade Pinkafeld utan att se oss om och satte kursen mot staden Bad Radkersburg som ligger helt vid den slovenska gränsen. Jag hade fått tips om alternativa städer att passera in i Slovenien från Österrikisk sida och detta var en av städerna. Det utslagsgivande med Bad Radkersburg var att här fanns det ett stort badland för de minsta i reseföljet. Redan efter 90 minuter i bilen styrde vi in på den anslutande campingen som visade sig vara så där tyskt ordentlig som bara Österrikare klarar av att vara. Trots sin betydligt mindre storlek så klarar alltså dessa smygtyskar av att pissa på sin betydligt större germanske kusin vad gäller Ordnung Muss Sein.
Den bastanta och korthåriga damen i receptionen, till förväxling väldigt lik en man, kunde med självklar myndighet rekomendera ett par platser efter att ha inspekterat vårt fordon. Den ena med skugga, den andra med god plats. Då vi ändå skulle tillbringa hela dagen med att bada så var skugga helt sekundärt och vi valde den med störst plats som dessutom hade mest privatliv – om det nu finns något sådant på en campingplats.
Dagen gick åt till att bada, slappa, bränna sig rejält i solen, förbanna sig över byråkratösterrikare i kassan i luchrestaurangen och dricka Cava Aperol. Semester på riktigt alltså. Hela familjen fick sänkt sina skuldror ordentligt efter att ha fått koppla av med sol och bad så detta med en vilodag rekomenderas starkt under längre turer.
Dag 5 började lite smått komiskt med frukost på en väldigt trevlig och relativt uppsluppen restaurang för att vara där vi var. Av någon anledning så beställde jag det samma som min fru till frukost utan att reflektera speciellt över menyn. Nåja, jag blev ju mätt men inte på det bacon jag hade hoppats på. Nej, in kommer nån form för Power Breakfast för kaniner med müsli, äpplen och avokado. Min fru skrattade så hon fick tårar i ögonen när jag ögnade min tallrik med ett häpet uttryck minst sagt.
Efter denna inte fullt så breakfast for champions så rullade vi in i Slovenien utan att någon av de tjänstemän vi noterade oss vid gränsen, ens höjde på ett ögonbryn. Slovenien är ett väldigt litet land men jag tror det kan bjuda på en mängd sevärdheter och fina småvägar. Det får bli vid senare tillfälle för nu hade vi satt kursen mot Kroatien och dessutom fått tips om en, som det visade sig, lite annorlunda camping.
Vägen från den Slovenska gränsen mot den Kroatiska gick via städerna Ptuj och Trakoscan. Allt för att slippa stor motorväg vilket skulle vara synonymt med stora gränspasseringar vilket i sin tur är synonymt med långa köer. Väl vid gränspasseringen så tog det totalt 5 minuter bilkö och passkontroll. Detta till skillnad mot förra gången vi passerade den samma gränsen men då vid det italienska Trieste där vi spenderade betydligt längre tid i passkontrollkö. Så inte bara sparade vi tid på dessa mindre vägar, vi fick med oss massor av vacker Slovensk landsbygd.
Campingen vi hade fått tips om heter Zrmanja och visade sig att alls inte ligga vid kusten. Nix, denna camping ligger i en dal i det bergsområde som gränsar mot kusten. Men vilka omgivningar! En liten flod rinner genom denna dalen och precis där campingen ligger så är det en naturlig uppdämning med ett fantastiskt vattenfall. Inget högt sådant men väldigt brett. Allt detta är omgärdat av lummig vegetation. Ett litet stycke Paradis helt enkelt. Precis granne med campingen ligger Zrmanja Food House, en restaurang som jag kommer att komma ihåg tills jag tar ner skylten. Låt vara att jag var väldigt tagen av omgivningarna och av den fantastiska stämning som hade infunnit sig i familjen vid denna vackra plats med alla möjligheter till bad man kan önska sig. Men a: de levererade härlig mat i enorm mängd och b: de tog MasterCard! Samt pratade väldigt bra engelska. Detta till skillnad från campingföreståndarna där engelska eller tyska gick med nöd och näppe och givetvis tog de heller inte betalkort…
Vi badade och åt och badade lite till. Dagen efter så började vi dagen med ytterligare lite bad då vi ju inte hade speciellt långt att köra. Det enda på agendan denna Lördag var att överta huset i Trogir utanför Split. Eller rättare sagt, utanför Trogir, utanför Split, närmare bestämt Okrug Donji.
Dag 6 började, som nämnt ovan, med ett morgondopp och lite frukost. Kvällen innan hade jag suttit uppe lite längre och plottat ett spår vilket dels borde ge oss lite mer grus än det vi hitills hade kört och dels dryga ut tiden vi hade till förfogande innan vi kunde ta över huset vi hyrt.
Jag hade noterat att det var en faslig trafik över den stålbro som låg i närheten av campingen. Varför då? tänkte jag eftersom bron inte direkt inbjöd till sådan trafik med tanke på dess utseende. Efter att ha konsulterat mina terrängkartor på laptopen så visade det sig att det gick massor av både spår och vägar på andra sidan av den där bron. Den där bron som jag, vid inspekterande av den samma, noterade att det var inte mycket över till backspeglar och breddare vid eventuell överfart. Men med de spåren på andra sidan… Ähh, vi gör ett försök.
Precis innan jag själv skulle köra över så rullade den lokala brödbilen över bron i rätt bra fart så då var det bara att rulla efter. Fast i lite mindre kroatiskt brödbilstempo. Det gick så bra så.
Det visade sig att de spår jag hade hittat och plottat på kartan var riktigt fina grusvägar. Fina som i att det faktiskt krävdes lite mulligare hjul av viss bredd för att kunna hålla någorlunda bra tempo. Dessa grusvägar fortsatte i 3-4 mil innan vi svängde in i ett litet samhälle där vi tankade och fortsatte mot dagens och den andra veckan – och andra delen av denna resas mål, via motorväg.
Den 7e till 13e dagen av denna resan är, ur Overlandingsyfte, relativt ointressanta så därför nämner jag bara några highlights från de dagarna:
- De sjukt smala gatorna i området där vi bodde som varje gång drev upp pulsen till nära maxnivå när bilen skulle navigeras mellan fotgängare, kroatiska självmordspiloter i bil, turister med dålig koll på sina husbilar och en och annan turistbuss.
- När poolkillen väckte oss klockan 0700 dagen efter att vi hade grillat med att springa i cirkel och vråla ” Fire! Fire! ” på grund av att de gamla kolen vi hade rakat ner i den därför avsedda plastbyttan(!) hade fått nytt liv i sig och nu hade skapat en rejäl glödbädd med en matchande röksky. Jag han stoppa honom i hans försök att tömma en av de största pulversläckare jag har sett och hänvisade till vattenslangen i stället. Sen somnade jag om…
- En av våra utflykter till Trogir för att avnjuta middag där vi hamnar på en restaurang som måste ha varit någon form för täckmantel. Precis varenda en av de manliga kyparna såg ut som klippta ur en film om amerikanska gangsters och hade precis noll koll på servering av middagsgäster. Det hela var så komiskt att man bara måste njuta av det. Maten var relativt ok också.
- Ett av de mest episka åskoväder jag har sett i hela mitt liv – som vi dessutom lyckades fånga både på bild och film.
Den 14 dagen var en dag med blandade känslor. Stor glädje då hemvägen skulle påbörjas med upphämtning av resekamrat Fredrik på flygplats. Lite vemodigt att lämna Fru och alla barn på den samma flygplatsen.
Vemodigheten fick snart ge vika för den allt mer spirande glädjen över den resa som planerats och plottats ut och grunnats på i mer än ett halvår.
Fredrik och jag startade med att rulla ut på motorvägen som följer Kroatiens kust i Väst/ Östlig riktning, E65. Vi hade långt att köra denna första dagen och tänkte med hjälp av motorväg förbruka lite mindre tid på transport.
Dagens första mål var staden Mostar i Bosnien och Hercegovina. Numera känd som en av de mer attraktiva turistorterna i regionen men staden såg sin beskärda del av djävulskap under 90-talet. 1993 sprängde kroatiska styrkor den världskända bron Stari Most. Bron, som byggdes upp 11 år senare, står numera som ett av många monument över konflikten i regionen som utspelades för närmare 30 år sedan.
Men det finns även en sevärdhet med aldrig så lite komsikt inslag mitt i allt detta stora och förfärliga.
Mitt i en park, ca mitt i Mostar, står en av filmhistoriens största hjältar som förgylld staty. Nämligen mannen, myten, konceptet – Bruce Lee!
Vad i jösse namn har då Bruce Lee med Mostar och Ex-jugoslavien att göra? Det är just det, ingen ting. Det vill säga Bruce Lee, enligt gruppen bakom statyn, representerade lojalitét, skicklighet, vänskap och rättvisa. Samtidigt som han representerade alla dessa egenskaperna så var/ är han oantastlig i form av att han på intet sätt kan knytas till Jugoslavisk historia med interna stridigheter eller tillhörande någon av alla de religioner från denna regionen. Sjukt långsökt kan man tycka men det är nog dessvärre så långsökt man måste vara i denna region där man tar ” oöverrenskommelser med grannen ” till en helt ny nivå, i alla fall för oss Skandinaver som bytte svärd mot kulspetspenna, och senare PC, relativt tidigt om man tar världen i betraktning.
Statyn har självklart varit utsatt för vandalism och var dessutom tvungen att vridas vid ett tillfälle då Bruces ” fighting pose ” provoserade de i andra ändan av de två små förgyllda händerna. Bruce står nu och gör en klassisk Kung Fu pose i en neutral riktning och har blivit ett mycket uppskattat objekt att fotografera.
Efter att ha gett Bruce en high five så letade vi upp ett annat viktigt landmärke, nämligen en relativt känd hamburgerkedja och tog lunch. Under tiden vi avnjöt vår lunch studerade vi livet runt oss. Svårt att tro på och förstå varför de människor vi såg, eller kanske snarare deras släktingar, hade så galet mycket emot varandra för 30 år sedan? Trots att större delen av Mostar nu är återuppbyggt så ser man kulhål i byggnader och vissa byggnader har man inte ens restaurerat. Oklart varför.
Efter avnjuten lunch och filosofiering så övervägde vi om vi skulle titta på den numera uppbyggda Stari Most, bron över floden Neretva, som rinner genom Mostar. Men när vi navigerade runt i staden och vid ett tillfälle körde över en annan bro så såg vi objektet i fråga och vi var tydligen inte ensamma om att vilja titta på den där bron. Vi gjorde en klassisker – stannade mitt på den bro vi befann oss på och ” snap shotade ” Stari Most ett par hundra meter undan. Givetvis till glada ackompanjerande tutningar bakom oss. Sen bockade vi av Mostar på vår att-göra-lista och styrde ut mot vildmarken.
Den tänkta slutdestinationen denna lördag var staden Srebrenica nära den Serbiska gränsen. Enligt Google Maps är detta en tur på ca 4,5 timme. Men när terrängen runt omkring oss lockade med grusspår så fick Googles föreslagna rutt ge vika. Mitt i ett vägkryss, efter att vi lyckats undvika att meja ner runt 15 talet cyklister och sett våran första Expeditions-kossa, så ville både Google och Garmin att vi skulle köra vänster. Men på terrängkartorna såg det mer underhållande ut åt höger. Så då beslutades det att vid minsta tveksamhet – håll höger! En devis vi tilldels fick ångra lite grann även om den mestadels renderade massor av fina spår under resans gång.
Vi vek av den dåliga asfalten och styrde in på en relativt fin grusväg som övergick till en brant och riktigt dålig grusväg. Allt kantat av höga bergssidor, smala broar och otroligt vacker natur.
Precis när vi närmade oss en större väg började det att småregna. Detta regnet förföljde oss genom huvudstaden Sarajevo som vi passerade i utkanten av. Sarajevo är en riktigt stor stad med väldigt blandad bebyggelse – allt i från supermodern arkitektur till den typ bebyggelse man mer förväntar att hitta i bergsbyar. Ca rätt utanför Sarajevo öppnade sig himlen på riktigt samtidigt som det böjade mörkna. Det var då jag upptäckte att det var begränsat med ljus fram i bilen. En av ballasterna som tänder Xenonlamporna strulade – precis rätt tillfälle att göra det… Med ösregn och öppen motorhuv så var det bara att börja felsöka eller rättare sagt – frenetiskt rycka och skaka i kablarna till ballast och lampa. Plötsligt så tände den och vi kunde fortsätta färden på de relativt smala och becksvarta vägarna, som nu dessutom var dolda i ösregn.
Vår fortsatta färd mot Srebrenica blev lite väl spännande under dessa förhållandena. För att verkligen krydda tillvaron så mötte vi en och annan bosnisk rallychaufför med felinställda lampor, så att så här i efterhand var det ett rent under att vi nådde slutdestinationen över huvud taget kan man tycka.
Tidigare under dagen hade vi gjort ett kort stopp för att bunkra upp lite förnödenheter, bland annat färdigstekt kyckling och risotto. Plötsligt så var vi så sjukt hungriga att allt annat var helt sekundärt. Efter någon kilometers letande hittade vi en övergiven bensinstation som ägnade sig utmärkt till att ta en paus vid. Så med regnet strilande utanför taket på bensinstationen så festade vi till det på ljummen kyckling och risotto. Denna festmåltid gav oss förnyade krafter för att fortsätta mot målet.
Målet ja, Srebrenica. Denna lilla stad var alltså där Bosnienserbiska styrkor utförde det som anses som den grövsta krigsförbrytelsen sedan andra världskriget där över 8000 människor mördades kallblodigt.
Absolut inte det festligaste stället att besöka mitt i svarta natten.
Enligt diverse källor skulle det finnas ett Bed and Breakfast här. Vi letade och letade utan att finna ens ett ledigt rum att hyra. Det kan givetvis bero på den sena timmen vi anlände vid, klockan var närmare 23.00 när vi kom körande längs huvudgatan. I vårat närmast desperata försök att hitta ly för natten så var jag milimetrar ifrån att köra in i en enorm asfalts- och betong kant som effektivt hade satt stopp för vidare expedition. Men den vakne copiloten gjorde vad han skulle och vrålade ut en varning sekunden innan det small. Denna händelse, samt alla de övergivna husen, fick både Fredrik och mig att ge upp prosjektet med att hitta boende i samhället. Inbillat eller ej, men det var en rätt kuslig stämning över allt sammans också så det kändes riktigt att konsultera terrängkartorna på nytt och hitta ett boende utanför Srebrenica.
Vi hittade massor av små spår i närheten och med förnyat mod gav vi oss ut för att hitta en plats att campa på i natten. När vi trodde att vi hade hittat den perfekta platsen så kör vi över ett krön. När helljusen på bilen kommer ca horisontalt så spelar ljuset över ett övergivet hus. Plötsligt så ser vi en kritvit hand krafsa efter gardinen och bägge två hojtar som små flickor där vi sitter. Nu får det fanimig vara nog tänker vi och styr rakt ut på en åker vid kanten av vägen. Vi kör helt in till skogskanten och slår upp taktältet i det allt mer avtagande regnet. Bägge två är helt klart prägade av den konstiga stämningen – skådeplatsen för folkmord, de övergivna husen, märkliga vita händer som krafsar efter gardiner och de många timmarna bakom ratten. Fredrik har ett botemedel – grogg. Sällan har det konsumerats sådan mängd på så kort tid och till slut så tar dagen ut sin rätt och vi närmast däckar i taktältet. Jag noterade mig att Fredrik hade med sig Morakniv upp i tältet – just in case liksom… Precis när vi bägge har slumrat in så tycker Snövit att det är dags att bränna av billarmet. Från vilopuls till maxpuls! Sällan eller aldrig har jag blivit så rädd när det larmet har gått av. Efter att ha ” släckt ” rörelsesensorn så somnar vi om och sover tungt till ca 0800 dagen efter.
Den andra dagen på vår färd genom Balkan startar i fuktig uppehållsväder. Vi känner oss upprymda och bara lite slitna av gårdagens många timmar i bil och övriga händelser. Inte ens Groggen har lämnat specielt kraftiga efterverkningar.
I dag är dagen vi hoppas nå Rumänien. Vi ska bara ta oss igenom Serbien först…
Efter att ha packat ner taktält och konsulterat kartor med dagens etapp plottad så styr vi tillbaka till Srebrenica. I dagsljus är den lilla byn inte fullt så hotfull men jag ska erkänna att jag har varit i betydligt muntrare omgivningar. Mitt emot den kyrkogård där massakerns offer ligger begravda ligger resterna av den FN-utpost som skulle förhindra att det som skedde verkligen skedde. Om det var så att vi glömde det eller kände att det inte helt passade sig – det finns inga bilder härifrån på varken Fredriks eller min kamera.
Den Serbiska gränsen ligger väldigt nära Srebrenica så efter bara 20 minuter i bilen så körde vi över en extremt östeuropeisk bro i murad sten med mossa på, mot den serbiska gränsvaktshytten. Här var det allvarlig ung man med skärmmössa och slitet tjänstevapen som fick våra pass och delar av vår road book. Under tiden skärmmössan stämplade pass och andra papper med samma entusiasm som apor stryker sitt kön vid upphetsning, så pekade Fredrik på en av alla dessa menlösa posters alla gränsövergångar i världen har. Denna berättade med mycket myndighet att i Serbien, där är det bara helyllekillar som jobbar så mutor eller bribes, det kunde man bara glömma. Självklart…
Nå, efter att skärmmössan hade befläckat våra handlingar med stämpelbläck så det skvätte så var vi alltså i Serbien, närmare bestämt i den lilla hålan Ljubovija. Inte väldigt charmerande men heller inte extremt slitet – bara vanlig Balkanstandard på grejorna.
Vi hade absolut ingenting inplanerat i Serbien som dessutom, åtminstone som jag uppfattade det, inte var speciellt vänligt inställt till något som helst. Så det var lika bra att bara bränna milen igenom landet. Vi höll oss till mindre vägar, väg 27 ca från gränsen och bytte till väg 22 i samhället Lajkovac i riktning huvudstaden Belgrad. Nu vet jag inte helt om mitt minne sviker mig men jag tror vi bara stannade en enda gång i Serbien och det var rätt innan Belgrad för att tanka och ta en matbit. Närheten till Rumänien och det serbiska humöret gjorde väl att vi inte riktigt tyckte det var värt att göra något mer i landet.
Efter relatvit händelselösa timmar så närmade vi oss den Rumänska gränsen vid Moravita i Rumänien. Rumänien är det första EU landet mot bland annat Serbien. Det märktes i tullen. Att den blonderade tjejen hade en av de första dagarna på jobbet gjorde inte saken bättre. Rätt bakom ryggen på henne stod en mycket bister skärmmössa som med stackatospråk instruerade henne om fan vet men jag tyckte det var bäst att ge henne både passen och hela road booken… Det kunde jag ju tänkt igenom en gång till på. Poof sa det när alla papperna for ut över hela skrivbordet och blandades med en ny runda stämpelbläck från helvetet. Efter att den stackars blondinen hade gjort ett försök att packa ner grejorna igen så fick vi allt tillbaka i en salig röra som jag med ett relativt ansträngt leende riktat mot blondinen, överräckte till min copilot. Sen skulle nån ny skärmmössa symbolskt gå igenom bilen. Jag tror inte jag utgjorde nått större hot i hans ögon men jag gav honom ett relatvit bistert och uppgivet ansiktsuttryck och med de sedvanliga frågorna om vad som fanns på taket och i kylen så släppte de in oss i den tredje delen av resans egentliga mål – Rumänien!
Enligt planen – det berömda Excelarket som är nämnt tidigare – så skulle denna dagen avslutas i Timisoara i Rumänien. Men vi hade tryckt på rätt bra så vi hade fortfarande gott om tid innan det blev mörkt och Timisoara är en jättestor stad där ingen av oss ville bo – vi ville ut i bushen och fricampa. Däremot så behövde vi fylla upp förråden i bilen så vi stannade vid en Carrefour(!) mitt i Timisoara. Alla våra eventuella förutfattade meningar om rumänska butiker blev grusade rätt rejält kan jag säga. Ett enormt varuutbud mötte oss och vi plockade på oss rejält med mat, pilsner, vin och grogg. Det enda som skilde butiken från en butik här i skandinavien var att då vi ville betala med kort så hänvisades vi till scanna-själv-kassan. Utan att bli kontrollerade…? Har de skickat allt ohederligt folk nord över tro? När vi kom ut från butiken satt där en kortrest tiggare också för att göra bilden av normal handling på centret komplett.
Med bilen och oss fyllda av allt vi behövde för ett par dagar i de rumänska bergen så styrde vi in på det spår jag hade tankat ner från Wiciloc för närmare ett halvår sedan. Nu jävlar var vi på expedition!
Från Timisoara körde vi österut ett stycke till vi kom till Topolovatu Mare där vi satte en rak nordlig kurs. Fram till nu så hade det varit riktigt fin väg men snart så gick det från tipp topp asfalt till något som måste legat där sedan Jesus knallade omkring i kortbyxor. Med närmare 3 ton bil med allt för mycket luft i däcken så blev det alls inte nån skön färd vidare.
Efter ett tag så kände vi att nu fick det faktiskt vara nog med bilkörning för idag och började leta camp. Vi trodde vi hade hittat guld när vi körde ner på ett spår vid en flod som hade en manuellt dragen färja över floden. Men efter ca 2 minuter utanför bilen så insåg vi att alla insekter i Rumänien bodde där så den campen förkastades. Klockan var fortfarande inte så mycket men vi hade ju trots allt våran Srebrenicanatt i kropparna och dessutom är det ju trevligt att komma fram till camp när man fortfarande kan se något. Och ett visst sug efter både mat och grogg hade smugit på oss bägge så här var det bara att ”man up ” och leta vidare.
Vi svängde av den lite större vägen DN7 in på en betydligt mindre väg, DJ708. Dessa mindre vägar bjuder på rätt mycket intryck för en stackars turist. I stället för att bygga mindre gator och bygga sitt samhälle runt det så bygger man upp samhällena parallelt med huvudgatan/ vägen som går rätt igenom. Längs med huvudgatan så sitter gänget och tittar på de som kör förbi, givetvis utan att heja…
På vår karta så såg det lovande ut med tanke på Camp i närheten av ett litet samhälle som heter Grosii Noi så vi styrde ditåt med stigande hopp om att kunna slå läger och få en bit mat i oss innan det blev mörkt. Jag är osäker på om det var rätt innan eller i vart fall i närheten av Grosii Noi som det blev hysteriskt rumänskt, lite så som jag hade önskat fast lite för mycket kanske?
I ett av de små samhällena så blockerades vägen av en flock med gäss – vägen var till stadighet blockerad av något; kossor, hästar, ungar, gäss eller bilar – men i det att jag lättar på gasen för att undvika Romanien Goose över hela bilen så kommer det en gigantisk och väldigt ilsken hund springande in från vänster. Då byrackan inte ser ut som om den är vaccinerad mot rabies den senaste tiden och jag varken vill ha dess tänder i axeln eller dess klor i lacken så tänker jag att det där med Roumanien Goose kanske inte är så dumt i alla fall! Snövits motor vrålar till och skjuter fart på bilen, gässen flaxar över hela vägen men Cujo har inga planer om att sänka farten. Hundjävel! Gå och leta ben i stället för att jaga turister. Den paniskt komiska situationen lugnar sig efter kort tid och vi svänger in på det spår som vi har sett på kartan. Det första spåret leder upp till en timmeravverkningsplats som är helt sönderkörd och lerig – knappast ideell för att slå läger. Men så ser jag ett spår som går ut på en äng och svänger av. Spåret klättrar lite lagom svårt upp på en kulle med otroligt fin utsikt och vår första camp i Rumänien är ett faktum.
Vi käkar pasta och tar en Grogg medans vi njuter av att vara där vi är. Jag har för mig att det blev en relativt tidig kväll.
Dagen efter så vaknar vi till ett molntäcke som håller på att ge vika för en mycket välkommen sol. Vi dröjer lite med att packa ner tältet då det är rejält fuktigt sedan både Srebrenicanatten och gårdagens lätt fuktiga väder. Under tiden jag roddar med camp så springer Fredrik på en av de lokala som han inte klarar att kommunicera två ord med ens en gång. Det verkar i alla fall som att det är helt ok att vi står där vi står med bilen. Tur är väl det då gubben har två Cujos med sig han också…
Vi börjar sakta rulla ut på DJ708 igen och plötsligt slår det mig att vi borde justera däcktrycket till mer Overlandingvänligt än de stenhårda däck vi har just nu. Vi svänger in på ett litet spår och släpper ut luft till vi har ca 25PSI i däcken – ca 1,75kg för dem som vill ha det så. Vi hinner inte köra mer än 100 meter innan vi tackar vår lyckliga stjärna för att vi precis gjorde bilen 100% mer potent i terrängen! Vägen förvandlas plötsligt till ren lervälling. Man kan tro att man befinner sig på en av Overlanding.nus Fullvuxenträffar där vi faktiskt kör ganska grov terräng men detta ska inte vara grov terräng! Vi är fortfarande på väg DJ708 och Google Maps vet precis var vi är. Fantastiskt festligt! Kanske inte om du kommer med din OverlandingGolf men för oss som kommer lite bättre förberedda så är detta själva bekräftelsen på att du behöver alla dina villhöversaker och en rejält ombygd bil.
Vägen är lagom kaos i ett par hundra meter innan den börjar slingra sig ner mot ett samhälle – Slatina de Mures – där det blir lite större väg men med grus som bas. Vi bägge, Fredrik och jag, slås samtidigt av hur fantastiskt vackert det är i Rumänien. Och väldigt växlande både väder och natur. I ena sekunden kan det vara helt slätt – som i Skåne ungefär – för att på bara några kilometrar förvandlas till norskt Vestland med enorma berg. Ena sekunden är det bara gräs så långt ögat når och i nästa så är det lummig lövträdskog eller mystisk granskog. Lägg till ett väder som skiftar från strålande sol med höga 30 grader till dimma, regn och knappt 5 plusgrader. Japp, helt klart växlande förutsättninger.
Vi följer väg DJ708 til samhället Gurahont där vi svänger av på DN79A för att ta oss mer öster ut. Att köra rumänsk landsväg är inte bara bara. Man vet aldrig vilket underlag man kommer att köra på, ref tidigare gyttjefest, och man vet aldrig vad som väntar bakom nästa sväng – bil, häst- och vagn, barn eller bara ett gigantiskt hål i vägen som man har fixat till med att stoppa i en pinne eller så för att markera att här, här ska du inte köra. Att trimma ner växtlighet i kurvor anses också som fullständigt onödigt arbete, då kan du ju se pinnen i hålet i god tid och hur skulle det tagit sig ut?
Vi insåg snart att vi måste anpassa farten till rumänska vägförhållanden då det helt enkelt var lite för mycket variabler inblandat i den rumänska trafikbilden. Eller rättare sagt, Fredrik gjorde detta. Jag och konsekvensanalys nämns sällan i samma mening så det blev Fredriks jobb att agera Security Officer på denna trippen.
När vi kom fram till samhället Halmagiu så kan man väl säga att denna dagen gick från intressant till hysteriskt intressant och till tider lite väl hysteriskt intressant. Terrängen runt oss hade gått från lagom kuperad till rent bergslandskap. Till skillnad från skandinaviska berg är de rumänska bergen skogklädda långt över normal skandinavisk trädgräns grunnat varmare klimat.
Vägen började slingra sig uppåt och det gick från några hundra meter över havet till nästan två tusen på det mesta. Samtidigt började det regna rejält. Vi rullade försiktigt framåt på den leriga vägen och fick syn på en parkerad bil vid kanten av vägen med en gubbe som satt i bilen. Vi körde upp jämte gubben som gestikulerade och babblade och pekade i den riktningen vi ville köra. Varken teckenspråk eller något av de språk vi behärskar bragte någon mening till samtalet men vi fattade att det var något med vägen vidare som gubben ville kommunicera. Jaja, men vi kan ju inte sitta här hela dagen tyckte jag och rullade vidare, i något lugnare tempo. Bakom en kurva med riktigt dålig sikt i regn och genom vegetation så dök ” det där ” som gubben hade försökt kommunicera – en gigantsik vägskrapa som fixade till vägen. Fixade till genom att hyvla av det översta laget så att det gick från snorhalt till bara lite lagom halt och med ögonblickliga spår av regn då den mjuka jorden under det översta lagret alls inte var lika resistent mot regn. Jaja, det kändes ändå ganska tryggt att ligga bakom denna gigant av en maskin under de rådande omständigheterna. Det var ända fram till motorn beckade ihop på vägskrapan… Då utspelade sig en mycket klassisk scen. Med en cigarett i mungipan, regnjacka och utrustad med slägga så gav sig den rumänske vägskrapechauffören sig på den trilskande motorn. Efter ett antal ” nu jävlar startar du ” på rumänska med tillhörande smekningar med därför avsedd slägga, så vrålade besten igång igen och vi fortsatte vår 10km/h färd uppför berget.
Terrängen vi befann oss i just nu bestod av granskog, berg och grusvägar med enorma mängder vatten i spåren. Precis när vi kommer ut ur skogen vid ett vägskäl så möter vi två terrängutrustade bilar till, förutom den gestikulerande mannen som hade anslutit bakom oss. Kanske om vi hade tagit oss tid att snacka lite med dessa bilister så hade vi sluppit hysteriskt intressant eftermidddag men så här i efterhand så är jag glad att vi gjorde de val vi gjorde ändå. Det blev ju en fantastisk historia av det.
Vi manövrerar in på ett smalt spår, precis så smalt att Snövit klarar att manövrera runt både stående och liggande granar. Jag påpekar för Fredrik att här måste det ha blåst nått grönjävligt i det sista för det ligger sjuka mängder nerblåsta träd runt oss och ca 70% av träden jag ser runt oss saknar topp. Spåret vi kör på verkar vara flitigt använt för alla träd som ligger över vägen är avkapade, låt vara för smalare bilar än Snövit men vi klarar att baxa runt Gammeltackan runt de flesta. De vi inte klarar att köra runt kör vi över vilket resulterar i att det är en del skog under bilen som följer med på resan.
Efter det som känns som oändligt lång tid av cruisande mellan alla dessa träd så leder spåret oss ut på ett fält som är helt befriat från träd. Det är svårt att orientera sig då dimman är tjock som ärtsoppa och ligger väldigt lågt. Så här i efterkant kan det nog faktiskt lika gärna ha varit regnmoln som vi befann oss i då vi var närmare 2000 möh. Det har gått från hyggliga 25-30 grader till strax under 10 grader. Som Overlander har man ju med sig både det ena och det andra plagget för att kunna anpassa sig till de olika miljöer man möter men även här är jag tydligen inte helt med. Jag bibehöll shorts, t-shirt och Foppatofflor som uniform.
Under tiden vi står och funderar på vägval så spricker det upp lite grann och det spår som vi följer på GPSen pekar rakt upp för ett berg. Jag menar rakt upp. De av er som har åkt alpint vet ju hur knasigt de drar lifttraséer ibland. Djävulskt brant så det knakar i ryggen när man åker dem. Nu skulle vi tydligen forcera liknande brant med bil… Spåret bestod av sprängsten eller liknande och var så herrejössesbrant att jag hade enorma tvivel på om detta skulle gå. Inga konstigheter sa Fredrik och la i Drive och började rulla. Knepet var att ha precis så lagom med fart att vi hela tiden hade moment men utan att spinna med hjulen eller studsa åt helvete på grund av underlaget. Det gick skitbra ända tills det inte gick skitbra längre. Plötsligt var det så brant att bilens alla 4 hjul bara spann bland stenarna och jag kände en aning panik smyga sig på mig. När jag sa att det var brant så var det alls ingen överdrift, det var faktiskt jävligt brant! Men den alltid så kolugne Fredrik visade inte med en min att detta var speciellt obekvämt så då lugnade jag ner mig en smula och klarade att tänka konstruktivt. Det visade sig att precis innan bilen började spinna hej vilt med hjulen så gick det ett litet spår in till vänster, en chicken run om man vill. Med lite vilja, våld och vaselin så fick vi in Snövit på detta spåret och den fortsatta färden mot toppen blev alls inte så dramatisk.
Väl uppe på toppen så sprack det upp helt och även solen tittade fram, som för att belöna vår innsats liksom. Ett alldeles fantastiskt och storslaget landskap låg runt oss i 360 grader. Vi befann oss på bergstoppen Cucurbata Mare som är ca 1850 möh med en helt galen utsikt.
Vi trotsade vädret ett par minuter innan vi körde vidare till nästa topp som var lite lägre och där bestämde vi oss för att ta en liten lunch bestående av frukostrester och ytterligare ett par mackor. Runt oss låg, som tidigare nämnt, ett vidunderligt landskap och molnen runt oss smekte de kringliggande bergstopparna. Allt detta i sken från solen. I bland är livet bara för bra.
Efter avslutad lunch så tog vi upp jakten på GPS-spåret igen. Det pekade i en nordlig riktning och försvann över kullarna framför oss. Vi rullade längs spåret och beundrade naturen medans spåret slingrade sig genom enbuskar och väldigt urvaskade spår med stora stenar. Efter ett tag var vi nere vid trädgränsen igen och jag gick ur bilen för att filma en lite häftigare passage. I det att jag står och filmar så ser jag hur Fredrik missar en sten och plötsligt så står Snövit och väger på tre hjul och är på väg att tippa… Nä, detta är inte okey tänker jag och springer upp till bilen och ställer mig på kofångaren där bak för att få jämnvikt på bilen. Med lite mer balans i bilen klarar Fredrik att backa tillbaka och ta om utan att välta bilen på 1500 meter över havet i Rumänien, vilket jag tycker är jättebra. Enligt den kolugne Fredrik var det inte ens alarmerande nära men jag är inte helt enig.
Det är ca här det gick från riktigt intressant till betydligt mer än riktigt intressant, närmast allvarligt intressant.
Lagom omskakad av upplevelsen så missar vi att hålla vänster när vägen delar sig, vi hade ju redan i Bosnien konstaterat att vid tveksamheter så håller vi höger… Hade vi tittat dit vi egentligen skulle så hade vi vänt, men det gjorde vi alltså inte.
Lite lärdom drar man ju av att en av de käraste ägodelarna man har håller på att gå åt he.vete så jag gick fram för att reka de kommande hundra metrarna. Ojojoj, detta skulle bli spännande om det skulle gå överhuvudtaget. Spåret var fullständigt borteroderat av regn, stenarna var gigantiska och det var dessutom mer än 45 grader brant till tider. Jag gick upp till Fredrik och meddelade mina fynd och så gick vi – självklart i shorts, t-shirt och Foppatofflor – ner för att beskåda detta ” Dödens spår ” som det numera heter i min GPX databas… Solen hade packat ihop, det hällregnade och var ca 4 grader varmt för att ytterligare spä på känslan av att detta var det enda riktiga att göra…
Vi byggde med gemensamma krafter ett slags broar av staplad sten för att bilen skulle kunna klara de absolut jävligaste partierna och samtidigt behålla någorlunda balans. Vi kastade ner stockar och träd för att fylla ut de bergsskrevor där bilen kunde fastna och försökte med alla tillbuds stående hjälpmedel göra denna ofattbart oframkomliga passage någorlunda möjlig att forsera.
Efter att jag avsade mig ansvaret för att köra ner bilen och samtidigt bekräfta för Fredrik att om allt gick till helvete så var han utan ansvar(!) så rullade Fredrik bilen sakta sakta nedför bergsskränten. Det var ett kritiskt parti innan det blev riktigt kritiskt och det var att höger framhjul måste passeras över en viss sten för att vi skulle klara att hålla linjen. När Snövits framhjul rullar över stenen så krossas den av tyngden och Gammeltackan börjar glida men får stopp mot en ny sten. Självklart helt utanför tänkt linje och givetvis så börjar hon tippa på två framhjul och ett bakhjul…
Jag slänger mig under bilen där bak och griper tag i kofångaren för att med 100kg desperat korttjock svensk hålla bilen på plats. Det går ett par extremt långa sekundrar för att konstatera att bilen inte rör sig och vi har nästan kontroll på situationen. Med ansiktet ca rätt emot mot avgasröret, så skriker jag kommandon till Fredrik om hur han skall plassera framhjulen för att undvika mer kaos och rätt som det är så står bilen med alla hjulen i backen och det värsta är bakom oss ( tror vi ). Det som återstår av denna dödspassage är nu att rulla ner för en step off på en halvmeter, undvika att vänster sida slår in i en bergvägg och sedan är vi nere på relativt lite sluttande mark.
Tro det eller ej men det går helt sjukt bra. Helt till vi scoutar ytterligare ett par hundra meter av spåret. Det ligger träd på träd på träd över vägen i flera hundra meter nedanför oss. Vi vinschar undan två av dem relativt enkelt men sen blir de grövre och grövre och ligger så illa till att det enda som duger är motorsåg och flera timmars arbete. Vi har en handyxa och en ihopfällbar handsåg…
Jaha, vad gör vi nu då funderar vi där vi står i pissregn och Foppatofflor? Inte f-n om vi ger upp, vi får vinscha oss tillbaka till där vi kom ifrån blir den gemensamma avgörelsen. Utrustad med allt av recovery Snövit har, så börjar Fredrik att klättra uppåt längs detta Dödens spår. Han klättrar som den värsta bergsgeten i sitt sök efter fäste till vinschen. Här måste jag berömma både Fredrik och Snövit. Den förste för hans innsats vad gäller att klättra i 45 gradig lutning, nertyngd av säkert en miljard kilon med recoveryutrustning och Gammeltackan Snövit som endast behövde ytterst lite vinschhjälp för att klättra uppför det som nästan hade tagit livet av henne bara en kort stund tidigare. Både Fredrik och jag var djupt imponerade av produkten de skruvar ihop nere i Drammen – hjälpe mig vilket verktyg den damen är!
När vi väl kommit upp på toppen av berget igen så tvekar vi lite på vägen vidare. Det ser ut som om det går spår ner parallelt med det spår vi precis har provat men efter lite rådslagning – ytterst kort sådan – så enas vi om att vi inte behöver mer spänning idag. Vi väljer att köra helt tillbaka till den radar(?) station vi nådde efter att ha klättrat högst upp på berget, för det som måste ha varit flera timmar sedan. Där ser vi en precis lagom tråkig grusväg slingra sig nerför berget – den tar vi och kommer ner till asfalt i ett samhälle som heter Izlaz. Vi följer väg 75 väster ut i några kilometrar, passerar det ställe där vi skulle kommit ut om vi hade klarat dödens spår – vi var mindre än 1km ifrån att nå målet via dödens spår när vi tvingades vända – tar av 75an och hittar en förträfflig Campspot väldigt nära där spåret fortsätter in i skogen.
Det är återigen en helt fantastisk omgivning vi har valt att slå upp tältet i! Kuperat med gigantiska berg i bakgrunden och en sol som strålar mot oss. Det första vi gör när vi har slagit upp tältet är att hälla upp varsin stor Grogg, skåla och krama om varandra, gratulera varandra med att fortfarande vara i liv och skåla igen. Efter att ha insupit omgivningarna i varsin stol så lagar vi en lätt middag, dricker ett par Groggar till och sen är det tidig kväll. Jag slocknar som ett ljus efter dagens strapatser.
Dagen därpå så tar vi det väldigt lugnt innan vi packar ner camp. Vi har tittat på spåret och undrar om det kommer att servera oss mer á la det vi blev presenterade igår. I så fall kommer tidsplanen att gå rakt åt helskotta och vi kommer att behöva sträckköra stora delar av vägen när vi kommer tillbaka till ” civilisationen ”.
Dagens del av spåret börjar med ett smalt, stenigt och lerigt spår genom lövskog. Riktigt mysigt ända tills spåret är bortspolat av regn. Framför oss ligger en kort men dödsbrant backe med ren och snorhal lera. Det är en liten kurva i backen och i den kurvan så står det givetvis ett stort träd som vi riskerar att glida in i med bilen när vi rullar/ glider ner för backen. Efter att ha kollat alla möjliga vägar runt och förbi backen, så glider Fredrik ner för backen, missar trädet med en meter och bara försvinner runt en kurva med glidspår efter sig. Jag hittar honom med bilen gränslande ett dike – som inte är ett dike utan vägen som är fullständigt bortspolad. Om bilen glider ner i det diket så blir det rejält med lackjobb när vi kommer hem.
Jag märker att jag fortfarande är rejält skakis efter gårdagen, så fort bilen lutar det minsta – det gör den hela tiden – så ökar pulsen kolossalt och jag får nästan panikångest. Det blir inte bättre när vi ska passera en väldigt smal passage med ett stup i yttersidan av svängen och berg på innersidan av kurvan vilket tvingar ut bilen mot stupet. Vi smyger bilen runt kurvan och kommer ner till ytterligare en totalt bortspolad väg där bilen vägrar att få fäste så vi får sörfa den ner genom det dike vägen har blivit.
Efter denna relativt häftiga uppvärmning på dagen så kommer vi in i ett litet samhälle och vägen blir markant bättre.
Vi följer väg DJ108C som snirklar sig fram genom det fantastiskt vackra landskapet runt oss. Det börjar bli dags att tanka vilket visar sig vara lättare sagt än gjort. Vi hittar inget på Google Maps och de bensinstationer Garmin visar oss till är övergivna sedan länge. När vi kommer fram till den betydligt större vägen DN1 så följer vi den österut ett tag innan vi ger upp för att vända 180 grader och köra väster ut. Vi passerar det stället där vi egentligen skulle vika av för att fortsätta spåret men väljer att fortsätta vidare längs den större DN1 i jakt på diesel.
Efter ett par tre kilometrar, som upplevs som 10 tals mil, så kommer vi fram till en stor och fin bensinstation med bra och billig diesel. Efter att vi har tankat så hittar vi en affär där vi bunkrar middag och grogg.
Fantastiskt vad mycket bättre man känner sig med fullt av allt i bilen. Vi vänder tillbaka till där spåret fortsätter in på DJ108A och tar upp jakten vidare på vårat GPX spår.
Detta är våran tredje eller fjärde dag på turen och vi hade egentligen planer om att hitta ett hyggligt vattendrag för att spola av oss resdammet och fräsha till oss lite. Det gjorde vi alltså inte. De vattendrag vi hittade var äckligare än det vi var eller så var de så kalla att det helt enkelt var mer tortyr än njutning att spola av sig i dem. Så att bada i Rumänien står fortfarande på ToDo-listan.
Enligt tidtabellen/ road booken/ excelarket så lågt vi väldigt bra till redan klockan 15.00 denna dagen och vi tyckte att vi förtjänade en kort dag i bilen för att kunna softa ordentligt i camp.
Rätt efter ett litet samhälle – som jag självklart inte klarar att hitta på GPSen nu i eftertid – så svängde vi upp på en ås med en helt episk utsikt. Borta i horisonten kunde man se vita små prickar – får eller getter antog vi – som rörde sig över de sporadiskt buskbeväxta kullarna. Givetvis med en strålande sol som ackompanjerade det hela.
Vi passade på att tömma hela taktältet på ting och tang för att få torka ur det ordentligt eftersom vi hade tillbringat många timmar i regn tidigare på turen. Efter kort tid så såg det lite sigenarläger ut med kläder, lakan och massa utrustning hängandes kors och tvärs där det gick.
Vi njöt varsin grogg och Fredrik skulle precis börja med dagens midddag – återigen någon form för pasta men denna gången med strimlat rökt kött istället för bacon… – när jag konstaterar att alla de där vita prickarna ser ut som om de är på väg mot oss. Efter att ha kollat lite på det så är Fredrik enig, japp nu får vi snart besök.
Det visar sig vara fåraherden Claudio med sina 30(?) får och 5 hundar som är på väg hem, tror vi. Claudio är en väldigt trevlig ung kille men han snackar bara Rumänska så mycket av vår konversation är rena gissningar. Han får en pilsner och en cigarett och blir glad gubbe. Vi, Fredrik och jag, är övertygade om att det inte är några problem att vi bor där vi bor.
Fredrik försöker konsentrera sig om matlagning men han tycker det är lite jobbigt eftersom vår nya vän fåraherden inte med en min verkar vilja gå därifrån. Klart som f.n det! Vi är ju hans ” Expedition Robinson ” eller ” 71 grader Nord ” eller what ever av socialpornografisk MuppTV – jag anser inte att Fredrik och jag är MuppTV, jag bara reflekterar över vad jag tycker om dylika produktioner. Oavsett, klart att killen inte tänker röra på sig, här är ju massa fin underhållning i form av två Svennar som campar med en bil full av lattjo utrustning.
Efter ett tag så tänker vi inte på att vår expeditionsduo numera har blivit utökad med en tyst rumänsk fåraherde, 5 stora och rätt skrämmande vallhundar av okänd ras samt 30 talet får som knallar runt bilen och gör det får gör. Det är då vi blir ännu fler…
Längs åsen kommer det plötsligt en kille till i sällskap med ytterligare ett gäng skräckinjagande hundar. Denna killen har inga får med sig – han har ca 30 getter istället!
Jag ser att Fredrik tyckar allt annat än bra om denna situationen men jag resonerar snabbt med mig själv och tänker att får vi dessa gubbarna på vår sida så finns det inga turister i världen som är tryggare än oss i de rumänska bergen. Så det blir en ny runda med pilsner och cigaretter till Abbe, som getherden blir döpt till. Abbe snackar lite engelska och tyska så här går konversationen lättare. Vi får bekräftat att det är helt ok att vi bor där vi bor och förresten – ska vi inte smaka på lite färsk getmjölk? Jag tackar ja med en gång, Fredrik not so much. Abbe för fingrarna till munnen, busvisslar en gång, 4 monsterhundar flyger upp och ca 20 sekunder senare så står det 30 getter samlade runt oss med hundar som passar på att de inte sticker av. Jag är sjukt imponerad vilket jag uttrycker med gapskratt och applåder – groggen har väl fäst antar jag.
Med vana händer så mjölkar Abbe och Claudio en kaffekopp full med helt färsk getmjölk och serverar mig. Mycket speciellt att njuta färsk getmjölk i detta sällskap och på denna plats och om inte det är för sådana här upplevelser jag reser som jag gör så vet jag inte varför jag reser.
Getmjölk smakar speciellt och påminner så klart om getost vilket jag kommuniserar med Abbe. You want cheese? säger Abbe. Vad menar du säger jag? I bring cheese, säger han och fiskar upp en relativt ny produkt från Steve Jobs. Men vad i helv.te nu då tänker jag.
Efter ca 10 minuter kommer det en snubbe med BMW och parkerar. Han ser inte helt varken fåra- eller getherde ut. Han ser lite mer heroinherde ut men killen har med sig ett urval av den lokala ostproduktionen på en guldfärgad papptallrik med plastfolie över. Abbe är stolt som en tupp och vi vågar inte annat än att kasta oss över osten. Jag med lite mer innsatsvilja än Fredrik som helst hade varit ensam med middag och sin Grogg.
Hela settingen är fantastisk och uppsummerar Overlanding på det bästa sättet tycker jag. BMW killen belönas även han med en pilsner och en cigarett och plötsligt så lämnar får, getter och BMW oss så vi kan njuta av solnedgången med varsin grogg. Vi sitter tysta i någon minut innan vi brister ut i gapskratt – vad fan var det som hände egentligen?
En härlig avslutning på denna dag som blir vår sista natt i Rumänien.
Dagen efter så ser vi inte röken till varken får eller getter. Solen är framme och det är riktigt behagligt i luften. Vi räknar kallt med att lämna Rumänien idag och det känns lite trist då hela denna resa egentligen har kretsat runt vårat spår i Rumänien. Men med det sagt , vi har över tvåhundrafemtio mil kvar att ta oss hem så resan är ju på inget sätt över.
Vårat spår leder oss nord över mot Baia Mare där vi ska överge spåret och gå på Goggle Maps och Garmin för att komma oss hem snabbaste vägen. Men spåret levererar in i det sista. De sista milen bjuder det på en blandning av skogsväg i bland lövträd, smala hjulspår på gräsbevuxna kullar med fantastisk utsikt och en och annan besvärlig passage där vi faktsikt måste tänka till lite innan vi kör vidare. Det är lätt att bli lite blasé när den ena godbiten efter den andra serveras – hemma i skandinavien är detta absolut inte vardagskost, varken terrängen eller utsikten.
Till slut tar spåret verkligen slut och vi rullar ut på asfalt i riktning mot Satu Mare där vi ska passera gränsen in i Ungern. Om man tittar på kartan så är vi bara några kilometrar ifrån den Ukrainska gränsen men det frestar inte en minut att kolla läget där. Det får bli vid ett senare tillfälle.
Vid gränskontrollen Rumänien/ Ungern så tar det betydligt längre tid än tidigare gränspassager och de två herremännen som skall kolla oss är typiska representanter för maktmissbrukare. De får hela roadbooken, de får våra pass, de tittar i bilen och så ska de ha något mer, oklart vad. Verkar inte som om det är mutor de är ute efter men någon form för papper. Ahhh, de har fattat att mitt registreringsbevis är en kopia och vill se orginalet. Ok då säger jag och räcker över det med viss skepsis. Under tiden de detaljstuderar registreringsbeviset så hånar Fredrik deras utslitna tjänstevapen på ett så där svenskt sätt så jag måste hålla mig för skratt. Efter att minsann ha visat att ” här är det vi som bestämmer ” så släpps vi in i Ungern. Ska jag vara helt ärlig så kommer jag inte ihåg Ungern speciellt bra. Lite som att jag inte kommer ihåg Serbien heller ungefär. Vi forsar genom Ungern mot Slovakien och passerar den Slovakiska gränsen utan några som helst bekymmer. Vi enas om att vi skall trycka på genom Slovakien och ta in på ett hotell när vi kommit till Polen.
När vi kommer till Polen så är det via ett rätt häftigt bergspass där det tydligen ligger någon form för skidort, eller kanske flera. Man märker att Polen är ett land ” på väg upp ” då det inte råder brist på varken snofsigt klädda damer eller feta bilar de snofsigt klädda damerna kan köra. Vi ler lite i skägget för det är så löjligt överdrivet. Less is more är ett helt okänt begrepp i dessa trakterna konstaterar vi.
Vi tar in på ett hotell i närheten av staden Wroclaw och bokar varsitt enkelrum. Gött med lite egentid efter att ha tillbringat så många intensiva dagar med sällan större avstånd än en halvmeter i från varandra. Jag konstaterar dessutom på mitt badrum att polska hantverkare faktiskt levererar på lik linje oavsett om de är i skandinavien eller i hemlandet. Jag undrar hur fetare människor än det jag är ska kunna göra ifrån sig på den toaletten som är plasserad 3 cm ifrån väggen. Fantastiskt festligt.
Dagen efter så vaknar vi ganska utvilade och får en rejäl frukost serverad nere i matsalen. Snövit har vilat ut på en bevakad parkeringsplats och all utrustning utanpå och innuti bilen är kvar. Det hade varit trist att snubbla på mållinjen kan man tycka.
Fredrik bokar oss på färjan från Rostock till Gedser och detta är faktiskt den enda gången vi har känt lite på tidspress under turen. Men motorvägarna i Polen är minst lika fina som dem i Tyskland så vi trycker på rätt bra vilket visar sig på förbruket: 1,6 liter per mil. Jaja, smakar det så kostar det.
Vi når Rostock i god tid och tillbringar väntetiden med att torka rent skrytfönstret på Snövit och sätta dit små flaggor från alla länder vi har besökt. Det blev en hel del flaggor det.
På färjan äter vi en riktigt ok buffét och jag, som skall slippa köra tills vi är i Göteborg, unnar mig en kall öl – satt som en keps!
Från Gedser till Göteborg går det i hyggligt motorvägstempo och vi rullar in till Fredrik ca 23.30. Jag tackar nej till erbjudandet om en säng, jag vill hem till fru och barn.
Klockan 03.30 på morgonen rullar jag in på våran uppfart i Kolbotn. Jag är helt utmattad, inte bara av den sena timmen och de många milen – alla dessa intryck kommer ta lång tid att processa och det är därför detta resebrev kommer först nu.
Kort uppsummerat – vilken fantastisk resa! Den parkerar allt jag hitills har gjort i reseväg. Och ett stort tack till min resekamrat och mycket gode vän Fredrik, utan dig hade det aldrig blivit av och heller inte gått så bra som det gjorde.
Snövit och Wiberg – Out!
