Med lite hjälp av mina barn så lyckades vi lura med den ömma modern då de klart och tydligt annonserade att de ville på tur med pappabilen, köra i søla och bo i taktält. Där har jag gjort något rätt ska sägas 
.
Efter att utrustningen hade kompletterats med en styck fältsäng till pappan så expresspackades bilen, gott hjälpt av bagar som aldrig hinner packas ur mellan turena.
Val av rutt blev att via Charlottenberg ta oss till ca Sunne och sedan returnera via Arvika och Töcksfors. Vägen till Charlottenberg gick som vanligt via Sockervägen för att så tidigt som möjligt få » expeditionskänsla «. Grus har nämligen den förmågan på mig, märkligt nog. Sockervägen är dessutom ett perfekt ställe att » air-down » för att få bättre flyt på de Värmländska grusvägarna.
Väl framme i Charlottenberg så smög jag in Snövit på parkeringsplatsen för husbilar. Låt vara att mitt » hus » ligger ihopfällt på taket men lika fullt – husbil . De hade så stora fina parkeringsrutor att inte ens den mest, av billigt fläsk och sprit, handelsyra kvinna skulle klara att dra sin dörr i sidan på Snövit. Bilens folie har varit med om mycket och levererat varorna varje gång men parkeringsplatser tål den tydligen inte med tanke på de märken jag har i sidorna… Det svarta fåret syns ganska väl .
Rätt efter handling, vilket gick ganska så fort med tanke på omständigheterna, så letade vi upp ett ställe att ta lunch på. Lågt blodsocker skapar riktigt dålig stämning i gruppen – speciellt om det är en Wiberg med. Vi körde enligt KISS – Keep It Simple Stupid – dvs baguett med massa götta på.
Och på 1-2-3 så var stämningen bland expeditionens deltagare på topp igen.
Efter några mil med asfalt så var det då äntligen dax att svänga in på grus igen. Detta manifisterades med en enorm vattensamling mitt på grusvägen vilken gav en väldigt effektfull entré på grusvägen – väldigt synd att vi inte fick den på bild.
Mil efter mil…
Vid min senaste tur hit med Eriksson så körde vi ett otroligt fint spår som jag väldigt gärna ville köra igen. Tack vare att navigationsutrustningen är på plats i bilen så var det en smal sak att hitta fram till spåret. Spåret var lika fint som förra gången och det myckna regnandet hade gjort att det var ca lika blött som förra gången oxå. I de lerigare partierna så morrade Snövits antispinn lite men det var aldrig så dramatiskt att övriga resenärer märkte något – allra minst Fru vilket oxå är bra för stämningen i gruppen…
Mud AND Terrain you say??? Yeah, I´ve got them 
.
Det var svårt att inte lämna spår efter sig men trösten var att det var ganska färska spår där tidigare.
Bilen i sitt rätta element – långt undan shoppingkassar och barnhage.
Mycket fint att se längs detta spåret – renoveringsobjekt i olika stadium av förfall.
Det är väldigt trollsk stämning längs en del av spåret. Precis efter att denna bilden är tagen så började lilltjejen att gråta för att det skumpade för mycket i bilen samtidigt som hennes äldre syskon hetsade med berättelser om giftiga spindlar och ormar plus en el annat trams. Då fixade Fru biffen med att helt enkelt plocka fram minstingen i knät så färden kunde gå vidare.
Väl ute på grusvägen igen så var jag lite osäker på om jag skulle våga chansa på ett spår som dessvärre såg ut att sluta vid en bom på kartan – efter att ha vägt fram och tillbaka en liten stund över en kopp kaffe och ca 349 knottbett ( knotten hade alls inga problem med den ganska starka vind som blåste och vår Mygga verkade funka tvärt emot sin avsikt ) så beslutade jag mig för att spela säkert och välja en annan väg. Och tur var det. Då vi passerade den antagna bommen på kartan så stod den där – stor, röd och låst – The Bom.
Efter detta så befann vi oss i, för mig, okänd terräng. Jag har plottat en rutt genom området tidigare som jag inte har hunnit prova men nu var det ju ett ypperligt tillfälle att göra just det – prova nytt spår.
På väg in till spåret mötte vi på denna killen. Det är tack vare dessa som alla fina spår dyker upp – ett par tre år efter att guttaboyz har varit där. De lämnar sjukt djupa spår efter sig som iallafall inte Snövit har en chans att följa.
Som guide, expeditionsledare och inte minst ansvarskännade far så vill man ha så bra flyt i sina resor som möjligt. Så när nedan visade hinder dyker upp så ökar pulsen en smula.
Med med lite bondtur, jävlaranamma och fett bra utrustning så löser det mesta sig .
Ska säga att det var en mycket nöjd pappa som såg att, den på kartan markerade bommen, var ickeexisterande…
Så var vi då framme vid Camp och det blev stor aktivitét på samttliga deltagare. Mor och barn gjorde detta:
Medans far gjorde detta:
Sen förtjänade far detta:
Vilket far njöt väldigt av .
Så var det då dax att ta plats i köket. Mor hade önskat en meny till Lördag innan hon visste att hon skulle på tur i de Värmländska skogarna men jag menade att jag nog skulle få det till oavsett – även om det blir lite råddigare i vildmarken. Köksutrustningen i Snövit skäms inte för sig.
Köket i full sving.
Stekt lax och reducering av vitvin till smörsås.
Så som Fru fick det serverat.
Så som kökspersonalen fick det serverat
Fin stämning i gruppen nu:
Efter middag var det dags att ut och röra på sig i ett försök att trötta ut arvingarna så de skulle somna lite lättare. Under vår promenad så hittade vi en bom som vid närmare inspektion visade sig vara olåst. Låset satt i men det var inte låst. Väldigt bra för kommande turer .
Sonen inspekterar bommen.
Vi fick även en annan vy på vårat Camp.
Vid retur till camp så var det dags att natta ungarna men inte innan minstingen hade hunnit rasa ner för stegen till tältet… Det la en duktig dämpare på stämningen så klart och Fru tog resolut med sig barnen upp i tältet där de somnade och lämnade stackars far ensam att bevaka camp mot framförallt knott men även mot de skumma urinnevånarna som hade synts till borta vid badplatsen… Oo.
Knotten bekämpades med allt av tillgängligt materiel:
Mygga stick funkade inte alls eller ialla fall inte lika bra som Mygga Roll-On.
ThermaCell funkade mest som provokatör och knotten flög i cirklar runt den och gav den fingret – den funkar riktigt bra mot mygg.
Det mest effektiva medlet mot de små skitarna visade sig vara denna, laddad med sura tallkottar/ furukongler.
Och medans Fru och barn sov tryggt i tältet så sänkte sig roen över camp med Ninjapappan iförd Soft Top smygandes runt på post…
Men när knottförsvaret såg ut så här…
Så var vaktposten, kocken, guiden och inte minst småbarnspappan så trött att nu fick det vara nog – han somnade sött i sin nyinköpta fälltsäng och sov – inte som ett barn för de tycks aldrig sova – som en slagen hjälte. Helt till 06.15 när avkomman vaknade till liv igen… Vad är erat problem ungar? Varför sover ni ALDRIG? Jag ska hämnas när de kommer i puperteten och väcka dem länge innan lunch .
Nå, utsikten vi vaknade till var inte fy skam så det var bara att kliva upp.
Och för att Fru skulle få en någorlunda start på dagen – första natten i taktält är det samma som lite sömn även om man inte har tre barn med sig – så fick hon serverat en stor kopp kaffelatte i tältet.
Gårdagens vind var helt försvunnen men det var inte knotten så efter frukost, dvs varsin kopp kaffe till de vuxna och Risifrutti till de små, så avvecklades Camp i ett rasande tempo och färden hemåt startades.
Efter kort tid så såg camp ut så här.
På väg ut mot väg 45 så stannade vi till vid spåret där den ickeexisterande bommen ökade pulsen på mig lite under gårdagen. Tänk på hur många sådana små spår man passerar och vilket guld det kan finnas om man tar sig tiden att kolla dem…
Från Camp så gick turen ut till E45 för att sedan styra mot Arvika på mindre grusväg. Efter Arvika så styrdes det söderut mot ett nytt parti grusväg i riktning Årjäng ca.
Efter ett litet tag så tog vi ett litet stopp och rörde på oss. Då hittade vi en god del kantareller längs kanten av vägen så det lilla stoppet blev ett betydligt längre, och välbehövligt, stopp.
Samtidigt kunde pappan konsultera alla spår som fanns mellan vår position och dit vi skulle.
Och vad är en expedition i Värmland utan den givna flodövergången?
Så med en bild på en nytvättad Snövit som smilar från lampa till lampa så avslutar jag artikeln med ett citat från Fru efter en väldigt lyckad miniexpedition -» Jodå, det hade allt sina stunder men inte varje helg väl? «. Inte du älskling, inte du .
