Julbord i Bosses Bodega med Overlanding.nu

Den fiktive köksmästaren Wolfgang Sylta sa en gång att det viktigaste med ett Julbord är att benen blir bra så att inte bordet välter… Ca 3.19 in i denna: https://youtu.be/QsP7FkjbORc

Efter helgens Julbord i Bosses Bodega, Röjdåfors i Sverige så är det ett par punkter till som ska adderas till den listan:

• Enorma mängder ved – handlad lokalt av generös och imötekommande vedbonde.
• Ett gott gäng norrmän och svenskar.
• Snö – dels för atmosfären men också för att göra den obligatoriska bilkörningen lite festligare.
• En brandman som kan ta affär när de enorma mängderna ved förbrukas…

Listan kan göras oändligt mycket längre men alla punkterna har en gemensam faktor i att de med lätthet kan kryssas ut med helgens Julbord i backspegeln! Det var en väldigt lyckad tillställning som garanterat har kommit för att stanna vad gäller traditioner.

 

Den första gruppen som lämnade Norge möttes vid Alnabru runt lunch och styrde, via Sockervägen, kosan mot Charlottenberg där vi handlade – ganska normal sverigetur fram dit alltså.

Efter avklarad handling hade mörkret infunnit sig och i brist på snö så var det riktigt mörkt och trist med kolsvart asfalt som absorberade ca 100% av närljuset på Snövit vilket gjorde färden vidare in i de Värmländska skogarna lite jobbigare. Rättare sagt, jobbigare fram till det att vi vek av på småvägar och kunde släppa loss de dryga 20 000 lumen Snövit har monterat på taket i form av en formidabel ljusramp J. Thorstein, som låg bakom mig i kolonnen, ökade avståndet till mig och drog igång sin egen ljusramp han med, så med dryga 40 000 lumen jagade vi bort tomtar & troll och även eventuellt vilt. Den normalt guidande Eriksson höll kön och ropade sarkastiskt glada tillrop över radion då jag med jämna mellanrum navigerade fel – detta till trots att jag har spåret på min laptop.

Detta fenomen kräver en aldrig så liten digression – fenomenet med hur i helaste man navigerar fel med 48 olika GPSer i bilen… Den GPS som ” hittade ” rutten till Bosses Bodega från Charlottenberg är min helt ok fungerande bilGPS – en Garmin Nüvi 3597. Första gången vi testade turen – även då med Thorstein i bilen bakom mig – så bjöds det på en aldrig sinande ström med riktigt fina Overlandingvägar, alltihopa guidat av nämnda 3597. När nu Bosses Bodega återigen valdes som mål så tyckte tydligen herr Nüvi att det finns fler alternativa spår ni bör testa vilket fick följden av att de korresponderande spåren – de som alltså skulle vara korresponderande – på laptopen, alls inte var speciellt korresponderande. Prova att förklara det för ” Jag-var-minsann-GPS-när-jag-var-liten-Mr-Eriksson ” och kom undan med det! Det gick inte alls… Alltså, bara att utstå tråkningarna över radion och soldier on! Vi visste ju vart vi skulle och hade på inga sätt bråttom mer än att det är skönt att komma fram. En liten felnavigering hit eller dit skulle inte få speciellt dramatiska följder.

Det hör till historien att Bosses Bodega har mycket bra grejor – mobiltäckning är inte en av dom. Det innebar att vi hade väldigt lite information om resten av Julbordsdeltagarnas positioner. Vi visste att flertalet var på väg men vi var långt ifrån säkra på var längs rutten de befann sig. Nå, tiden skulle väl visa hurvida Google Maps, undertecknad och bruken av GPX filer klarade av att förmedla positioner eller om vi skulle tvingas gå tillbaka till brevduvor och papperskartor.

När vi väl kom fram så väntade 75% av deltagarna på oss – skönt, jag har efter dryga 30 års bruk av papperskartor fortfarande svårt att vika ihop dem korrekt – jag tycker dessutom att duvor är rätt äckliga fåglar, oavsett som postbärande eller tillagade…

Det var ett varmt välkomnande med hjärtliga kramar och mer manligt ryggdunkande från de som inte helt var på ” kramarn ”. Efter detta härliga välkomnande så var det dags att kasta sig över Campbyggandet. Detta var ett moment som jag som nylig lavvo/ tältkåteinnehavare kände en viss skepsis inför. För att förtydliga: En lavvo eller tältkåta är ett högt tält med någorlunda rund eller cirkelformad botten. Stor lavvo – stor botten. Stor botten – måååånga tältpluggar. Min har 17 stk. Marken var faktiskt själva definitionen av stenhård. Alltså en viss välbegrundad skepsis. Men! Torgeir som har tilbringat mycket tid i frisk luft, både med och utan lavvo, visste självklart råd. Jag hade packat ner det jag har av tältpluggar och med van hand och proffsigt skärskådande blick plockade han ut de han menade att skulle funka och efter ca 20 minuter så stod faktiskt lavvon upprest och vi höll på att montera in kaminen – denna Guds gåva till folk som inte har vett att hålla sig hemma på vintern utan ska envisas med att bo i tält.

Efter färdigställande av Camp så var det bara att promenera in i Bosses Bodega som vid detta laget var igångeldat av Håvard och Eriksson som hade varit hos den lokale vedpusharen och hämtat 20(!) säckar ved. En behaglig värme spred sig tillsammans med lukterna av de olika middagar som anrättades runt om i Bodegan – dax för glögg!

Glögg, rödvin, Norrlands och en och annan stänkare förtärdes och stämningen var fantastisk! Det pratades om allt mellan himmel och jord med ett visst fokus på bilar & Overlanding. Runt 21.00 var vi fulltaliga – då hade alla klarat av att finna vägen till Bosses Bodega och under tiden stämningen steg i Bodegan så föll snön utanför – magiskt!

På lördagen så vaknades det vid ganska spridda tider runt omkring i de olika natthärbärgerna. Det var en uppsjö av härbärgen – husvagn, taktält, lavvo, militär husbil, yurt och inte minst – Bosses Bodega!

Normalt är det en viss rastlöshet på lördagar när vi är på tur. Folket vill resa vidare eller bara ut och köra – på Julbord är det en oskriven regel om att här stressas det inte! Detta är den ena turen på året när körningen är sekundär – det sociala är på absolut första plats ( vilket på vanlig skandinavisk manér omöjliggör körning alltför tidigt oavsett 😀 ).

Lördagens mål var att ta sig till Torsby via små krångliga vägar och att handla till kvällens Julbord för att sedan returnera via någorlunda krångliga vägar och sedan njuta Julbord och kanske något stärkande – ett helt lagom dagsprogram för en samling lagom förvirrade gentlemen ( and woman ) med speciella intressen mitt i de Värmländska skogarna.

Ca klockan 12 rullade kolonnen iväg på snötäckta vägar och redan efter kort tid så blev det besvärligt då flera bilar inte hade anpassat sitt däcktryck till rådande väglag. Efter många om och men så hade alla klarat av den ganska branta och snorhala backen där problemen hade uppstått. Kolonnen rullade vidare i ett helt vitklätt Värmland – man kunde knappast ha önskat mycket mer.

När vi rullade in på ett spår väldigt nära Torsby så stoppade Eriksson för att snacka med en stugägare vars tomt vi var tvugna att rulla över för att nå sista biten av det valda spåret. De briljerade med sin gästfrihet och förståelse för behovet av att köra över deras tomt och vinkade glatt till det tiotal bilar som passerade. Vad kan man säga? Tusen tack!

Väl framme i Torsby så var det matdags för samtliga. Det valdes mellan dagens rätt, pizza, hamburgare och mycket annat och det var verkligen på tiden då klockan nu var rätt innan fyra på eftermiddagen. Efter avklarad och mycket sen lunch, eventuellt tidig middag, så stod alltså handling på programmet. Med hjälp av Børre, Pål Henning & son så handlades det ganska så snabbt in till kvällens Julbord och så samlades vi i bilarna igen för retur mot Bosses Bodega – givetvis via lagom krångliga vägar med lagom med snö på.

Turen till Bosses tog ca 2 timmar och spåren var lika fina som odramatiska – valet av utrustning ( läs bilar ) kan självklart ha med det att göra. Om du aldrig har upplevt känslan av att i sakta mak rulla fram i en bil, designad för terrängen eller till och med värre, omgiven av stummande mörker förutom där bilens ljus träffar ett helt snötäckt universum – Do It! – eller som vi säger på Göteborska – Gôr det, bara gôr det! Jag skulle vilja beskriva det som en känsla av fullständig harmoni.

Väl framme vid Bosses så tog det inte lång tid för undretecknade att fatta att Julbord stod högt på önskelistan till samtliga inblandade – få fart på kockjäveln! och andra glada tillrop mötte den, av Norrlands, lätt omtöcknade kocken i det att han klev ur bilen.  – ” Lugn, bara lugn, kocken ska ha ett glas glögg och en stänkare så ska det bli Julbord! ”. Med detta besked så slog den oroliga och hungriga publiken sig till ro.

Med hjälp av Börre och Pål Henning ( igen – tusen tack grabbar! ) så anrättades det sillbord med kallskuret och ägg till förrätt innan det dukades fram spare ribs, köttbullar och prinskorv till huvudrätt. Jag brukar ta till rejält med råvaror men här var det nära på! Helt tomma fat vittnar om en betydligt hungrigare pubilk än vad jag är van vid. Eventuellt var det den beklagliga avsaknaden av rakfisk – norsk specialitét – som fick samtliga att lägga in som om det var deras sista måltid här på jorden.

Efter middag tog både brasan och konversationen ny fart och fram på småtimmarna så somnade de sista Julbordsgästerna in till Blood Hound Gangs slager – Burn Mother Fucker Burn…

Söndagen kom med ytterligare snö och ytterligare sent uppvaknande av Julbordsdeltagarna. Denna dagen bjöd bara på frukost, nerrigging av Camp, städning av Bosses och sedan ett ” tårfyllt ” farväl.

Det festligaste på söndagen var kanske minerna till Bosses jaktlag som skulle ha möte inne i Bodegan och hittade en pluton Overlanders som belägrade deras jaktkoja. De tog det lika fint som stugägarna dagen innan gjorde när vi körde över deras tomt – med ett stort smil!

Tusen tack till alla Julbordsgäster, Bosse och alla lokala som fick det tredje Julbordet i skogen att bli svårt att överträffa vad gäller awesomeness!

Wiberg, out!