Vilken härlig dagstur till Årjäng!
Vi mötte Mr Eriksson och sällskap nästan till avtalad tid… En trebarnsfamilj kommer antingen väldigt tidigt eller – som nu – liiite senare.
Efter att alla hade fått varsin kaffe och hälsat på varandra, så hoppade vi in i bilarna och styrde mot Årjäng i Sverige.
Efter bara ett par mil blev vi glatt överraskade av att E18 mot gränsen har blivit ännu mer motorväg vilket alltså kortar ner restiden betraktligt.
Efter ett kort stopp i Årjäng för inhandling av diverse förnödenheter – frysta hamburgare med tillbehör till samtliga – så drog vi in i tidigare nämnt område. Ungefär samtidigt som asfalten blev grusväg så lossade min laptop från sitt fäste… No, not so good.
Med hjälp av min Garmin bilGPS så navigerade vi in på ett spår som » kanske » skulle leda till ett annat spår. Efter någon km kunde vi konstatera att det gjorde det inte… Bara att vända då.
När vi kommit in på » rätt » spår körde vi bara en kort bit innan vi stannade för att laga lunch. Ungefär samtidigt som vi började packa ur bilarna så började det att snöa så det blev matlagning på Muurikka i lätt snöfall. Mycket trevligt 
.
Efter lunch så satsade vi på ett spår som på min bilGPS såg ut att vara körbart. ViewRanger och Friluftskartan var inte helt eniga.
Nu ska det oxå nämnas att det var gott om ren blankis på de små grusvägarna vi körde, med några cm snö på isen så blev det riktigt spännande till tider. Ett set med hjul på mittsträngen och det andra i kanten av vägen gav hyggligt fäste i upp – & nerförsbackar. Men vid fler tillfällen än jag orkar komma ihåg var det 2500kg som seglade med en helt egen vilja.
Spåret, vilket jag missade med ca 10meter ( inte för att jag felnavigerade som jag brukar, nä – jag fick inte stopp på bilen… ) hade ett naturligt hinder vilket antagligen stoppade 99% av den vanliga trafiken. Vi var emellertid fast beslutna att köra spåret så med lite dirigerande så smet vi förbi och kom in på ett väldigt trevligt spår som antagligen är helt fantastiskt på sommaren ( eller med en meter snö ). Massor av fina små sjöar och möjliga Camps.
Efter att ha trasslat runt på ett par spår som dessvärre inte ledde dit vi önskade så styrde vi hemåt i en vid båge.
Plötsligt uppenbarade sig två personer vid sidan av vägen. Den ena med vevande armar – tydligen ville de att vi skulle stanna. Hmmm, de såg relativt ofarliga ut, en grabb och en tjej. När jag vevade ner fönstret så möttes jag av en ström med ganska osammanhängande ord – på norska…
När tjejen hade lugnat sig och vi började från början så visade det sig att de hade varit tvugna att parkera sin bil och fortsätta till fots för de vågade inte köra bilen då det var för halt – kunde vi hjälpa dem?
Klart som fan! Ännu mer expeditionskänsla på denna spännande tur. Fram med recoverykittet, Eriksson monterade fast en stropp i deras bil med en shackel och la den om sin dragkrok. Jag tog plats bakom ratten i bilen som skulle bogseras med en handhållen VHF och så for vi iväg.
Scary shit är en underdrift. Bilens däck var som hockypuckar, stroppen var alltför kort och Erikssons gasfot jätte tung. Efter lite förmaningar via VHFen så rullade vi i sakta mak till mindre kuperad terräng där vi lämnade över bilen till sin ägare. De var så till sig att vi fick en flaska Champagne och kramar . Coolt – lite vardagshjälte skadar inte.
Efter detta underhållande avbrott på turen, tog vi återigen kurs på Årjäng via is och snötäckta småvägar. Stundtals snöade det riktigt ordentligt och vinterkänslan var total. Det var väl den sista sträckan som bjöd på desidert flest » å dra åt fan, där var det nära! » men mirakulöst nog gick det bra trots att bilarna bokstavligt talat seglade ner för vissa backar, som oftast med näsan åt rätt håll – det förekom avvik Oo…
Väl ute på E18 mot Oslo var det salt, regn och sorg men vi hade haft en så bra dag att det gjorde inget.
Tusen tack till turföljet! 
.
