[dropcap]V[/dropcap]i var flera ekipage som möttes utanför McDonalds på Alnabru utanför Oslo till avtalad tid – 11.30 -för gemensam avfärd mot Sverige. Bland annat Jan och Jan i Jans svulstiga Land Cruiser 200. För att förvirringen inte ska bli fullständig så kallas Jan för Ulv och Jan för Greven och det var alltså Ulvs Land Cruiser 200 de mötte upp i – glasklart!?!?!
De hade tillbringat natten med att köra från Sotra, väst för Bergen – 60 mil enkel resa! Jaha, det la ju inte mer press på de stackars arrangörerna att lyckas med turen…
Efter en mycket kort Hej på dig och hej på dig – dvs presentation – så slängde vi oss i bilarna och började rulla mot Charlottenberg där vi skulle möta de resterande av följet. Vi valde självklart inte rakaste vägen – hur skulle det ta sig ut? – nä, vi har allt lite fin grusväg att bjuda på till Charlottenberg. På grund av tidsbrist, ialla fall inbillad sådan, så valde vi att inte Air Down på Sockervägen. Så här i efterhand så önskar jag att vi hade tagit oss tid till det då det skakar och smäller våldsamt i en bil med ca 3 bar luft i däcken på dessa vägarna – när den är expeditionspackad så smäller det faktiskt ännu mer. Nåja, det var inte värre än att det gick och det var bara att bita ihop.
Det av YR och SMHI utlovade regnet var självklart på plats och höll följe med oss hela vägen till Sverige och även vidare hela fredagen. Jag funderade lite kring hur spåren skulle komma att se ut med all nederbörd men så slog jag det ifrån mig – vi hade ju trots allt bjudit in till Fullvuxen 4×4 träff och det vore ju själva f-n om inte gubbz and gummz skulle fixa lite lera. Dessutom så skulle det ju damma/ støva betydligt mindre på grusvägarna…. oO.
Väl framme i Charlottenberg – ca 14.03 – så väntade Mecki och Henrik. Ivar var också i närheten men han hade startat från Beitostølen väldigt tidigt på dan och hade två, vid detta laget, lagom stissiga barn med sig så han valde att rasta av dem inne på köpcentret innan vi skulle vidare. Eftersom avtalad avresa var satt till 15.00 så enades vi om att Mecki och Henrik stog kvar och tog emot nyankomna medans vi andra rusade mot billigt fläsk och förhållandevis förnuftigt prisad alkohol. När vi kom tillbaka till avtalad mötesplats så hade de resterande ekipagen ankommit minus 2 stk. Det ena ekipaget skulle anlända Camp senare på kvällen, det andra ekipaget uteblev pga bristande kommunikation/ missförståelse. Nämnas ska väl oxå att Håvard hade trotsat regnet i sin fantastiska Land Cruiser 42 – han hade bikinitop på den dvs inga hela dörrar eller fönster på sidorna eller där bak. Antagligen en ganska frisk upplevelse.
Avtalad avresa var som nämnts tidigare 15.00. Vi dröjde ytterligare 10 minuter för att klara upp missförståelsen kring ekipage 15, sen rullade vi iväg ut i regnet på väg mot första spåret.
Väl framme vid det första spåret så tog vi en Air Down på alla bilar samt samlades och snackade igenom vad som komma skulle. Vi från Overlanding.nu´s sin sida valde oxå att samla in en ” ansvarsfrånskrivelse ” från samtliga deltagare. Det kan verka lite grinigt just där och då men vi, Andreas och jag , ville och vill göra det helt klart att var och en MÅSTE ta ansvar för sin egen nivå av framförande av fordon och skills i terrängen. Med tanke på att ett par av bilarna kostar ca två hyggliga årslöner så är det inget att snacka om – vi, Overlanding.nu, ska inte ha några ersättningskrav på oss pga Jöns inte klarar av att ratta bilen i skogen. Det finns alltid vägar runt alla våra svårare spår och det ska aldrig vara skam i att välja dem.
Så då var moralpredikan över och vi kan kasta oss vidare.
Det spår vi nu skulle in i, var vid rekognoceringen för ca tre veckor sedan, ganska så blött. Det var galet mycket blötare nu. Vi gjorde ett försök att plassera bilar efter hjulstorlek i kön men det spelade ingen roll. Det var upp till var och en att klara att plassera bilen så bra som möjligt i spåret oavsett hjulstorlek. Vem som fastnade och inte spelar ingen som helst roll – de flesta fick känna på att plassering var helt avgörande och i mitt fall så var jag räddad flera gånger av min finska codriver Anti. Dvs Snövits antispinn jobbade friskt i ett par backar. Men med lagom varv på motorn så rullade den gamla damen upp oavsett hur brant eller lerigt det var.
De största bilarna på 37” – med undantag av Håvard – rullade längst bak. Dels på grund av deras storlek på hjulen – vi antog att de hade den bästa framkomligheten – men oxå på grund av att de var tvugna att köra i ett helt annat tempo. Stora hjul medför gärna ökad bredd och då dessa bilarna var av ganska ny model så var försåeligt nog ägarna mindre intresserade av att få ” Värmland was here ” inristat i lacken. Dvs de hade inte vinchhora framför sig – de hade kvisthora J . Med sameknivar och macheter så jobbades det friskt bakidär och inte många minuter efter oss andra så kom de fram ur skogen – nästan lika hela.
Väl ute ur skogen så tog vi en expressfika – expressfika smakar helt ok men är inte den fikan jag sätter högst av alla fika som finns där ute. Expressfika har ialla fall den fina egenskapen av att den ger en energiboost och för de som kör med bikinitop – välbehövlig värme i kroppen.
Efter avslutad expressfika så styrde vi vidare mot camp. Fredagen var helt medvetet en väldigt kort dag då flera hade tillbringat lång tid i bilarna och dessutom var vi ju många som inte hade mötts tidigare – då är det att slå camp tidigt och bli kännt med varandra en bra grej. Gubbz and Gummz som känner varandra jobbar bättre som grupp.
Innan vi kom fram till camp så lovade jag att visa var Road of Bones var så de med extra mycket energi i kroppen kunde få köra av sig efter middag. Ni som har läst rapporten från våran Recon vet att Eriksson och jag tillbringade riktigt god tid på det spåret… Det gjorde inte de tre bilarna som stack iväg efter middag. De grusade oss med ca två timmar och jag lyfter på hatten för den prestationen. Att börja jiddra om nedfallna träd och annat piss blir bara pinsamt – gubbarna som grusade oss gjorde det helt fair och det står det respekt av. Förhoppningsvis får jag glädjen av att vincha dem en dag så balansen blir återställd 😉 .
Vid camp så riggades det fort då regnet strilade ner precis hela tiden. Många kreativa regnskydd riggades av mestadels presenningar – återigen prisade jag min FoxWing – och så tog middagslagandet vid. Jag tror att alla valde något busenkelt då vädret knappast inbjöd till storprestationer i köket. I Snövits kök samt det Erikssonska köket bjöds det på köttbullar och potatissallad – supersnabbt och barnvänligt – om inte han kocken måste ha chilipotatissallad då… Men det fanns nog av köttbullar till att mätta de små så krisen blev aldrig kris.
En av de viktigaste tingen med all form för uteiskogenboende menar jag är lägereld. På grund av alla rådande omständigheter så var vi tvugna att klara oss utan det denna fredagen. Men då det var flera kreativa själar med oss så var vi inte helt utelämnade åt elementen. Einar hade varit och shoppat och fått med sig ett jättetält som fint rymde hela gänget. Tydligen hade han shoppat det till ett fantastiskt bra pris oxå så det skålades det friskt för. Tältet hade bara den funtionen under hela helgen – att vara vardagsrum/ stue åt gänget – Einar hade självklart med sig ett separat tält att sova i, snacka om att resa prepared J .
Dagen efter, dvs lördag morgon, så vaknade vi till något helt annat än det vi gick och la oss till. Strålande sol från en helt klar himmel. Alla var överrens om att allting är så mycket enklare så – med sol, blå himmel och fågelsång. Stormköken var i full sving redan klockan jättetidigt och lukten av nykokat kaffe blandades med lukterna av stekt bacon & ägg samt andra kreationer vilka krävde tillagning.
Nämnas bör väl expeditiones 14e ekipage som väntade vid Camp – Nicklas Ural med 6×6, fullt riggat skåp på flaket ( inklusive Gustavsberg porslintoalett ) och alla andra bekvämligheter man kan behöva på resa i skogen. Uralen har dessutom luftsystem via axlarna till däcken – nypris hos Volvo lastbilar ca 300 000… Vi enades alleman om att det är ett synnerligen kompetent fordon och om vi satte oss riktigt illa så visste vi var Nicklas fanns…
10.00 så var alla klara och vi radade upp oss för att lämna camp. Dagens körning skulle ta oss en bit nord för Torsby för att sedan vända söderut via fina traktorspår och leda gruppen väst för Sunne där camp samt Nicklas och hans Ural skulle vänta på oss på oss.
Via fina grusvägar – inte alltid Volvo V70 kompatibla, tacka gud! – så tog vi oss nord över. Efter ett spår som visade sig leda till ingentig så kom vi ut på en väldigt fin grusväg som gick mellan två vattendrag, dvs en grusvall mitt i allt det blöta. Plötsligt så kommer det över radion från Eriksson som ligger främst – ” Bron är sprängd! ”. Huh? Men va f-n, skojar du eller? Nej, kom hit och kolla då.
Samtliga gubbz and gummz kliver ur och går fram för att kolla – japp, det saknas helt klart ett par meter väg och istället för väg är där ett dike/ grøft. Det är inte så himla brett eller djupt men motsatt sida är riktigt brant. Som om inte det var nog så är där en rest av den gamla bron i form av en nergrävd stock som sticker upp precis i ” krossa något jävligt dyrt under bilen höjd ”. Den sitter självklart mitt i idealspåret så för att klara av passagen så måste man styra vänster och ca mitt i det djupaste vattnet ratta över åt höger. Det innebär att man gärna förlorar allt momentum i bilen och då står man med hela röven ner i det djupaste på diket. Inte helt ideellt med andra ord.
Efter en del fram och tillbaka så beslutar Eriksson sig för att testa. Med motorn vrålande, alla spärrar inkopplade och med vattnet sprutande så klättrar hans Nissan över. Det blir ganska tydliga spår på andra sidan diket och alla fattar att detta blir värre för varje passering. Nästa man är Munken och hans Mitsubishi på ca 31” hjul. Vi slänger över hans vinchwire till Andreas så att om bilen fastnar så kan han vincha sista biten. Om han fastnar? Absolut. Och vinchningen tar så pass med tid att det är risk att det läcker in vatten i bagaget så till nästa passering så väljer vi en ny taktik – shacklar och ryckstropp. Det fungerar bättre än med vinch men efter att jag har passerat med god hjälp av Tobias och hans Jeep så tröttnar Ulven och drar fram motorsågen och ger resterna av den gamla bron vad de tål. Plötsligt så behöver man inte svänga vid sidan av stocken och påföljande bilar klarar passeringen utan hjälp av andra.
Hela denna operationen gör att klockan slår lunch och vi stannar inte långt ifrån det lilla men tidskrävande vadet. Vädret är helt fantastiskt och alla njuter solen i fulla drag.
Efter avslutad lunch är det uppsittning igen och vi cruisar på riktigt fina grusvägar mot Europaväg 16. Vi kryssar den några mil väst för Torsby och börjar klättra upp för en ås som är beklädd med gles furuskog och vit mossa på marken. Det är slående vackert i solljuset som strömmar ner mellan stammarna. Vi kör över krönet på åsen och viker av in på ett traktorspår som ska föra oss tillbaka i riktning Torsby. Vi möter en Bulgarienregistrerad vit liten skåpbil som svänger av vägen när dryga 10-talet expeditionsriggade bilar dundrar förbi. Vi antar glatt konverserandes över radion att det är svamp/ sopp de är ute efter då det är begränsat med båtmotorer och cyklar att rappa med sig här i skogen.
Spåret vi kommer in på är kuperat och i vissa tillfäller väldigt blött. Vid en passering har man back in the days lagt ut stockar som skall fungera som bro. De verkar helt mot sin avsikt nu och försvårar passeringen avsevärt då det är lätt att fastna i stockarna och stockarna har dessutom den mest fantastiska förmåga att hitta dyra pryttlar under bilen där de antingen fastnar eller hotar med att slå sönder utrustning. Passeringen tar rätt lång tid och i väntan på att bilarna skall komma över så sysselsätter jag lediga chaufförer och codrivers med svampplockning. Det är galet mycket stora fina kantareller i området och jag meddelar över radion att jag betalar med Corona för varje handfull kantareller. Alla är väl inte lika upptagna av att få ljummen Corona klass II men jag får ihop en rejäl laddning svamp som jag tänker anrätta till kvällens middag.
Nu befinner vi oss i närheten av samhället Östmark där det finns möjligheter att bunkra både diesel och livsmedel så hela gruppen svänger in på den, för att vara ett så litet samhälle, ganska väl tilltagna parkeringsplatsen. Innehavarna av livsmedelsbutiken jublar då vi antagligen bättrar på hela månadens omsättning med våra köp av livsviktiga artiklar som Coca Cola, tobak, glass i mängder och eventuellt ett bröd eller två. Efter avslutade inköp så tar vi en ” mitt i solen fika ” med tillhörande glass, en fika som smakar betydligt bättre än föregående dags expressfika mitt i pissregnet.
Från Östmark så tar vi oss mot Torsby via grusvägar och skoterspår som ibland bjuder på lite tekniska utmaningar. För det mesta kan man låta bilen rulla fram på väldigt låga varv och bara njuta av att bilen gör det konstruktörerna menade att den ska göra och endast ibland korrigera lite med antingen broms eller ökat varvtal. Men rätt som det är så dyker det upp en lömsk sten eller ett tightare parti som rycker upp en ur trailkoman. Vi kommer ner rätt nord för Torsby och efter kontroll via radio så visar det sig att ingen behöver något i Torsby så vi kan dundra vidare söderut på Europaväg 45 söder ut mot camp. Ca 20km syd Torsby tar vi av höger och börjar klättra uppåt i riktning sydväst på fina grusvägar. Klockan är nästan 18.30 och de flesta är sugna på att få slå camp, ta något att dricka, få lite middag i magen och inte minst komma ut och röra på sig – det tar på att sitta i bilen hela dagen och vart fall när det är så pass mycket terränginslag där det krävs full konsentration.
När vi kommer fram till Camp Bjurtjärn så väntar Nicklas och hans Ural på oss. Han har tänt ett rejält bål och kapat upp en bra hög med brasved så trivseln är omedelbart på plats. Ivar och jag steker pølse till våra små så fort som det går för att närmast få det ur världen så vi kan ta god tid på oss att tillaga lördagens festmåltid – stekt entrecote med rödvins-stuvade kantareller serverat med stekt färskpotatis – allting självklart tillagat över öppen eld på Muurikka.
Efter en så lång dag i bilen så är det att kunna sitta med en samling fantastiska likasinnade runt en lägereld och njuta ett gott glas Amarone något av det bästa jag kan uppleva – helt klart en stor anledning till varför jag driver på med Overlanding. Om detta är i Afrika eller på Kolahalvön eller just där vi befinner oss nu – skit sak samma – det är helt fantastiskt. Jag är övertygad om att de som sitter runt mig där och då är helt eniga med mig.
På söndagen så vaknar vi till strålande sol trots att det har kommit en regnskur på natten. Oj vad glad jag är att jag packade ner precis allt av utrustning kvällen innan så jag slipper fylla hela bilen med blöt expeditionsutrustning.
Denna dagen är det jag som ska stå för guidandet när vi ska returnera mot vårat slutmål – Årjäng.
För att alla ska få morgonstelheten ur kroppen så väljer jag att köra i en stor cirkel från lägret för att komma åt en väldigt mysigt och alls inte tekniskt spår – den perfekta morgongymnastiken för både förare och bilar. Efter avklarad morgongymnastik så kör vi via grus ner till en fin badstrand där det är möjlighet att campa om man är ca 4-5 bilar – mest för att visa campen. Efter ytterligare någon kilometer på grus så svänger vi in på ett skogstraktor spår som går igenom riktigt trollsk granskog där bilarna rullar fram i sakta gåsgång – det ser riktigt häftigt ut i backspegeln.
Klockan närmar sig lunch ganska fort och vid sjön Rottnen stannar vi för lunch. Det är söndag och vi har kört rätt många mil så antalet fikapauser ökar gärna på returen. Efter avslutad lunch så väljer tre bilar att vika av – de har lång väg hem och vill dessutom passa på att samla poäng hos hon som bestämmer hemma – helt klart ett förståeligt val även om det givetvis blir lite oroligt i gruppen just där och då.
De resterande bilarna viker av asfalten och börjar klättra upp i höjden via grusvägar. Målet är ett spår jag har kört ett par gånger men från andra hållet. Spåret bjuder på all typ av terräng ifrån granskog, lera och stenar. Det är omöjligt att köra mer än krypfart då underlaget är alldeles för ojämnt för något annat.
När vi kommer fram till spårets andra ände så väljer ytterligare två bilar att vika av och nu är vi plötsligt bara 6 bilar kvar av de ursprungliga 13. Nå, 50% svinn på en söndag får man nästan räkna med.
Vi befinner oss nu några mil nord för Arvika och härifrån via Arvika är det dessvärre bara tråkig transport helt fram till de nordöstra delarna av Glaskogens naturreservat där vi återigen svänger in på fin grusväg. Dessa grusvägarna leder fram till de två sista riktgit fina traktorspåren på turen. På väg mot spåren så stannar vi vid vägkanten och tar en ny ” mitt i solen fika ”. Som skrivet tidigare, på slutet av turer så kommer fikastoppen oftare och oftare då det är viktigt att hålla motivationen uppe i gruppen. Vi får besök av en pratglad gubbe som bogserar runt en gigantisk husvagn med sin urgamla Saab och han är helt klart intresserad av detta med expeditionsbilar. Mecki underhåller honom så vi andra får druckit ur kaffet innan vi vinkar adjö till husvagnsekipaget och fortsätter.
De två sista traktorspåren är smala, riktigt smala. De två största bilarna har ett fasligt jobb med att hacka kvistar och bogsera undan nerfallna träd så passeringen tar tid. Håvard och Mecki glider runt hur lätt som helst med sina 42or – de är verkligen på mammas gata.
Som avslutning på hela turen så väntas det flodövergång. Denna flodövergång har vi kört väldigt många gånger med väldigt varierande vattenmassa att passera. Snöpligt nog så avslutas denna Fullvuxen 4×4 tur med en flodövergång jag tror man hade kunnat passera med just den berömda Volvo V70n… Det räcker inte upp till fälgarna på bilarna en gång. Jaja, vad är väl en bal på slottet?!?
När vi kommer ner till E18 så stannar vi och tar farväl av Mecki och Håvard innan vi kör inom Årjäng för en pizza, diesel och Air Up. De sista 4 bilarna kör Tactical på hemvägen när det tillåts och flera bilar hoppar till när de blir omkörda av de något svulstiga fordon med massa skräp på taket som ligger kofångare mot kofångare i farter som hade fått herr porslinskonstapel att höja en smula på ögonbrynen. Men sköj var det ialla fall J .
För att uppsummera det hela: En fantastiskt vällyckad tur med ett helt underbart gäng som aldrig hängde med huvudet när oförutsedda händelser uppstod. Ett riktigt rutinerat gäng som har varit ute en vinternatt tidigare kunde vi snabbt konstatera, Eriksson och jag. Det i sin tur gjorde oss som guider mer säkra på att vi skulle kunna klara alla de spår vi hade sett för oss.
Ett stort tack till alla som deltog och bidrog till en mycket minnesvär tur – ett speciellt hattlyft till Ulven och Greven som körde 130 mil plus för att köra 30 mil med oss!
Minner om Expedition Vildmarksvägen som går av stapeln 2-11 september – vi satsar på ytterligare en episk resa med Overlanding.nu
Over and Out,
Jon Wiberg
Fenomenal turrapport!
Bravo!
Ser fram til å være med en gang snart!