Enligt Wikipedia är Bergslagen ett inte helt avgränsat geografiskt område. Likaväl finns det där och vi, Overlanding.nu guidade våra 20 gäster med stor succè under pingsthelgen. Idèen om att ta en tur till Bergslagen var egentligen en man som heter Oves idè och han genomförde en preliminär rekning redan förra hösten av Area of Operations.
Bergslagen är, för de av er som inte orkar klicka på länken till Wikipedia, ett område i Sverige som är känt för sin malmutvinning sedan Jesus gick i kortbyxor – länge alltså. Det ligger ca i närheten av Västerås, Örebro, Borlänge, Grängesberg och så vidare. Med tanke på hur mycket industri det har funnits i området och dessutom med inriktning på underjordisk sådan så är det klart att det finns massor av spännande platser att undersöka för äventyrslystna Overlanders.
Då mötesplatsen på fredagen var Olofsvallen i Kopparberg – staden som har gjort sig ett namn av sin vuxencider bland annat (även Norrlands fantastiska öl lär tillverkas här enligt de som tror sig veta.. ) – så blev det ett väldigt uppstyckat tillresande till mötesplatsen. Dvs vi som skulle på tur, reste i flera små grupper och somliga av oss reste redan på torsdagen för att slippa köra så allt för många mil på en och samma dag. De som startade tidigast var iväg redan på onsdagen.
En av de många ting man som researrangör inte kan råda över är väder. Hittills har vi, Overlanding.nu, lyckats 100% med att pricka in riktigt väder till alla våra turer. Denna gången såg det emellertid ut att gå rakt åt skogen. För de av er som använder sig av den norska appen Yr.no så vet ni kanske vad jag menar. Jag har aldrig, under appens hela existens, sett så många varningar. Allt i från jordskred till översvämning och ragnarök… Tobbe och jag beslöt oss för att lämna den norska huvfudstaden och sätta kosan mot ca Årjäng på torsdagen oavsett.
Redan på avtalad mötesplats så regnade det så pass illa att det var svårt att se något som helst. Så när det sladdar in en svenskreggad Skoda med en Tobbe i så blir jag minst sagt överraskad, inte bara för att han kom så plötsligt men även valet av fordon fick mig at höja ett ögonbryn. Det mumlades något om “jävla säkring“ och “specialbeställa“ och jag, som är en mycket empatisk och förstående person… lät givetvis bli att kommentera valet av fordon mer.
För att göra en kort historia av denna torsdagskväll så sammanfattar vi med: Betydliga mängder nederbörd, under riggande av camp – noll nederbörd. Mycket spartansk middag, ej värd att nämna ens en gång. Blixtnedslag ca 200 meter från bilarna vilket fick mina två små tjejer att brista ut i hysterisk gråt och vägra somna i taktältet grunnat flera blixtnedslag. Det tog större delen av en timme att lugna ner stämningen och sedan somnade alla i en stor hög på pappan som med nöd och näppe förkovrade sig i boken “ D-dagen “ av två svenska författare…
Dagen därpå så var det andra bullar. Uppehåll med en sol som kämpade med att bryta igenom molnen och mycket behaglig temperatur. Våra morgonsysslor blev lite avbrutna av en pickup som kom skramlande längs vägen vi campade längs. Det var den mycket sympatiske naturfotografen Sven som skulle ut och vittja sina viltkameror. Han visste mycket väl vilka vi var då vi tydligen hade fastnat på hans kameror vid flertalet tillfällen… Men som han sa, ni verkar ju vara ordentliga pojkar så det är bara trevligt. Värt att ta med sig. Sven fick en kopp kaffe för dessa trevliga ord och under tiden vi rev läger så pratades det om fotografering och resor.
Vi hade avtalat träff med Daniel i Karlstad där vi skulle handla både det ena och det andra. Daniel har skrutit så om sin Chili con Carne så då tänkte jag, som hade packat vår gigantiska gryta, att vi tillsammans skulle tillbereda just denna berömda chili på lördagens gemensamma middag.
Ju flera kockar, desto mera söl brukar man ju säga och det gäller nog för inköp också kan man, så här i efterhand, konstatera. Det dividerades om huruvida det skulle vara bönor i, styrka på chili, mängder med kryddor och fond eller inte. Ett jädra liv med andra ord. Ca 60 minuter senare så var vi i alla fall klara och satte kurs mot Kopparberg. Mr Eriksson hade lyckats köra ikapp och förbi under tiden det debatterades chili i Karlstad så vi avtalade via telefon, att mötas i Filipstad. Via telefon fick jag dessutom besked om att en man som heter Ove oxå låg riktigt i tidsplaneringen.
Avtalad tid för upp möte i Kopparberg var 16.00 med avresa 17.00. När vi ankom mötesplatsen så regnade det så jävligt att ingen av deltagarna ens ville kliva ur bilarna… Trång födsel på denna turen kan man tycka men efter en minut eller så, så stoppade regnet för en sekund eller flera så då blev det ett hjärtligt återseende av gamla bekanta och ett nyfiket hejande på nya deltagare.
Årets Vårträff måste vara en av de träffar vi har anordnat med absolut störst geografisk spridning på de deltagande. Helt från Finland, Åland, södra Norge och mittre Västnorge. Vi, Overlanding.nu, känner oss väldigt ödmjuka när vi klarar att dra resenärer hela den vägen. Och givetvis lite stolta! Men det lägger samtidigt en viss press på oss att leverera varorna. Har du rest 100 och helvete med mil för att åka på tur med oss så ska du jammen få valuta för både tid och pengar, det är både Mr Eriksson och jag rörande överens om. Även våran gästguide, en man som heter Ove, kände på ansvaret att leverera.
Efter ett extremt kort förarmöte och upprop så kunde vi lämna Olofsvallen redan efter ca 20 minuter. Vi styrde ut ur Kopparberg med första stopp i närheten av Högfors för att titta på ett övergivet dagbrott. Resan gick längs väldigt små grusvägar med enorma nederbördsmängder så det infann sig ganska snart en riktigt häftig känsla av att vara på expedition. Ett mycket komiskt inslag under denna färd var när jag textade Tobbe om han saknade snorkel på sin Skoda. Efter ca 4 sekunder kommer det ut en dykarsnorkel genom förarfönstret och jag håller på att köra av vägen av skrattattacken jag får. Ingen brist på utrustning där inte.
Efter en dryg timme anlände vi camp och det kommer lite bistert över radion “det står en husvagn här“… Jahaja. Ägaren till husvagnen försöker sig på en smygare och vägrar att komma ut men när närmare 20 bilar rullar in och omringar honom så kliver han ut. Vi snackar om alternativa platser med honom, han verkar vara en hyvens gubbe, och så får vi ett tips som vi skicka iväg en spanare att kolla upp. Vi får en positiv rapport och så sätter hela kolonnen i rörelse mot alternativ camp.
I det att vi anländer camp så spricker himlen upp och solen kommer helt och fullt fram, ganska magiskt måste jag säga. Efter ett visst besvär har alla, inklusive Ian som anlände camp efter alla oss andra, lyckats med att få till relativt plan parkering och rigga till sitt boende. Så middag!
Den ständige resurspersonen Andreas attackerade nedfallna björkar, eller i alla fall delvis nedfallna, med medhavd tigersåg och på 1-2-3 så har vi fått igång en lägereld. Till skillnad mot förra året så fanns det inte ett enda eldförbud att ta hänsyn till vilket uppskattades. Vi var flera som lagade mat på detta bål. Allt från de klassiska korvarna till fina köttbitar och inte minst, min dotters första tillagade abborre! Under tiden pappa kocken försökte laga mat så skulle nämligen döttrarna fiska. Det gjorde de med besked och plötsligt måste kvällens kyckling i curry ge vika för grillande av just nämnda abborre. Till saken hör att mitt i allt detta kockande så kommer en av deltagarna med plåster på bägge händerna och med en lite förbryllad uppsyn. Alla släppte det de hade i händerna och frågade vad i alla dagar är det som har hänt? “Jag har kokat pasta“ lyder svaret….
Kvällen ägnades åt att njuta uppehållsvädret, fiska, spela kort och bekanta sig med de nya deltagarna.
På Lördag morgon vaknade vi till ett helt ok väder men med regnskyar på väg in. Ett av denna dagens huvudmål är Sala silvergruva beläget, märkligt nog, helt i närheten av staden Sala. Men först skulle vi njuta av lite fina grusvägar på väg till ett annat huvudmål, Hälleskogbrännan!
I 2014 var det en torr och fin sommar på lik linje med förra året, 2018. I slutet av Juli antände gnistor från en skogsmaskin ett litet område som på 2 dagar utvecklar sig till den största skogsbranden på länge där dessvärre även ett liv går förlorat. Totalt brann det på 14 000 hektar!
Det är rätt märkligt att köra i området då naturen sakta men säkert håller på att komma tillbaka. Men precis överallt står det döda träd och för alla oss som gillade Sagan om Ringen så är Mordor inte långt borta i tankarna. Jag kan tänka mig att en nattlig tur över Hälleskogbrännan ger en ganska kuslig upplevelse.Men oavsett hur spännande det är med skogsbränder och oavsett hur mycket intryck det ger så måste man ha mat. Mitt i detta naturreservat så är det en väldigt fin parkeringsplats med ett utkikstorn som ägnar sig väldigt väl att luncha vid. Vi avtalade att vi stannar fram till klockan 13.00 och det gav gott om tid till att laga lunch och att ta en tur upp i utkikstornet för att ta in intrycken av förödelsen och även imponeras över hur Moder Jord tar sig tillbaka.
13.00 rullade vi vidare mot Sala där vi började med att, som vanligt när vi är på tur, komplettera förråden. På recognoseringsturen så missade jag gruvan grunnat liten dotter som hade tuppat av i bilen. Det gjorde jag denna gången också… Grunnat samma lilla dotter som hade tuppat av i bilen.
Den entusiastiske guiden vid namn Ove lyckades med att både organisera en egen guidad tur till alla som ville vara med och dessutom förhandla sig till ett vettigt pris på den samma. Tidigare hade de, Sala Mining Inc, hotat med att dubbla priserna för en guidad tur om vi ville ha en egen… Märklig prissättning kan man tycka. Om du vet när en kund kommer och vet hur många de är brukar det resultera i vissa avdrag men alltså så icke i Sala.
Gruvan i Sala har varit verksam helt från 1400 talet och hade sin storhetstid under 1500 talet då man plockade ut 3-5 ton silver per år ur gruvan. Då den godaste Alfred Nobel inte hade hunnit med att varken födas och ännu mindre, uppfinna dynamiten, så använde man sig av extremt långsamma och tungvinda sätt att bryta malmen på. Man eldade så skjortan stod rätt ut på kvällen/ natten och på morgonen efter så hade, förhoppningsvis, stenen spruckit upp så man, med hjälp av hackor, kunde bryta malmen. I det svimlande tempot av en meter(!) per månad arbetade man sig framåt… Ca 12 timmar om dagen, 6 dagar i veckan. HMS och fackföreningar kan vara en biprodukt av detta, jag är osäker.
Under de sista verksamhetsåren så utbröt det strejk och därför är de djupaste 200 metrarna av gruvan numera vattenfyllda så besökare får endast med sig de översta 150 metrarna. Den kvicke inser då raskt att gruvans totala djup är i närheten av 350 meter.
Under tiden gruvbesökargruppen gjorde just det – besökte gruvan, så tog vi andra fatt på att köra till lördagens camp för att förbereda för gemensam middag samt bygga bord!
Lördagscampen var förlagd till Kolsva Fältspatgruva (se där, en gruva till). Denna gruvan är dock ett så kallat dagbrott, dvs inte alls lika djup och heller inte med fullt så många salar och orter som en klassisk gruva.
Kolsvas fältspatgruva är mycket uppskattad av dykare då den bjuder på både enkla och riktigt svåra och tekniska dyk. Den är snudd på 100m djup och innehåller ett par orter (gångar i gruva). Närheten till “civilisation“ gör att den dessutom innehåller allehanda spännande saker som folk har “tappat bort“ – bilar, mopeder, verktyg etc etc. Jag hade ett långt snack med en av dykarna som var där när vi kom och fick en riktigt underhållande beskrivning av gruvan.
Men det var ju inte dykning vi skulle snacka om. Det var ju förberedelserna av kvällens camp!
Det första vi – Andreas, Robert och jag själv – gjorde var att med hjälp av bilarna, släpa fram en ansenlig hög med ved. Totalt hade vi tre rejäla högar med döda träd som skulle värma oss och maten den kommande kvällen. Men detta var bara steg 1 i preparationerna av camp.
Vid recognoseringsrundan noterade jag en trasig kabeltrumma som jag menade att skulle kunna bli ett utmärkt bord om den fick lite kärlek. Jag hade hintat om diverse behov för verktyg i tråden inför Vårträffen och givetvis hade den resursstarke snickaren från Värmland med sig ägnade verktyg samt en vilja att använda dem som fick publiken att jubla.
Efter att ha lyckats dela trumman genom att kapa av 4stk rejäla bultar så letade vi ett tag efter väl ägnade bordsben. Jag själv tappade koncentrationen en sekund eller flera då döttrarna krävde uppmärksamhet och när jag återigen försökte adressera problemet med bordsben så hör jag Snickarens Suzuki komma vrålande på relativt höga varv. Bakom bilen har pojkvaskern ett betongblock som är, i alla fall, minst halva bilens storlek. Ett utmärkt substitut för bordsben!
Problemet, eller rättare sagt, utmaningen med betongblock är att de sällan är speciellt medgörliga. Men här hade betongblocket mött sina övermän! Med vinsch, block och en god del jävlar anamma så hamnade blocket på ägnad plats och bordsskivan placerades och balanserades, lätt som en plätt!
Nu kunde kvällens gästkock Daniel skrida till verket och som i en riktig storfamilj från 70-talet samlades vi runt det nytillverkade bordet och började förbereda kvällens Chili con Carne. Det diskuterades hett om hur f.n man håller kniven, finns det ingen vassare kniv, mer lök, fond eller inte, inga jävla bönor och så vidare. Mycket kärlek helt enkelt.
Efter dryga två timmar serverades det i alla fall en utmärkt Chili con Carne med tillhörande buffet av sallad, vitt bröd, creme fraiche och Muurikkavärmd Tortilla.
Resten av lördagskvällen gick åt till ca det samma som det alltid gör när det är fint väder, goa gubbar och gummor samlade runt ett lägerbål och stämningen är på topp. Ynglingarna roade sig med att fiska och nu har även min minsta dotter klarat av att få kroken i fingret – check på den alltså!
På söndagen var det många som bröt upp tidigt och lämnade då man i Sverige inte längre har ledigt på annandag Pingst till fördel att man är ledig på nationaldagen i stället. Vi andra styrde mot Örebro för att ta oss ut mot E18 och via denna transportera oss österut. Denna dagen var grå, riktigt grå med jämna regnskurar som följde oss från Kolsva vidare mot Örebro. Först när vi kom till Karlskoga och tog lunch vid Frasses Pizza så började det ljusna lite. Man märkte på gruppen att vi hade varit ute ett tag för det var relativt tyst på radion och asfaltsmilen upplevdes som att de gick oerhört långsamt.
Fram till Sunne var det Mr Eriksson som hade ledningen men efter ett snabbt stopp i Sunne för proviantering och toabesök så fick jag äran av att leda våran grupp in i de Värmländska skogarna. Jag tänkte att jag skulle pigga upp gruppen lite så jag valde en liten detour till kvällens Camp.
Det är ett mycket fint spår som slingrar sig genom skogen och kommer ut bara några kilometer från där vi skulle ha söndagens camp. Faktum är att detta spåret var en del av Fullvuxen 2016. Spåret bjuder normalt inte på någon dramatik men just vid detta tillfället hade det ju varit rejäla mängder med nederbörd vilket märktes. Ingen av oss hade ju tappat några mängder med luft i däcken och därför spårade bilarna rätt kraftigt. I min iver att få bjuda på något annat än asfalt hade jag glömt att vi hade med oss relativt originala bilar, vilka inte hade haft några problem om det varit torrt. Nu blev det en rejäl fastkörning och bruk av ryckstropp och MaxTrax i en skön blandning. Efter lite längre tid än beräknat så kom i alla fall alla ut ur skogen och vilken förändring på gruppen! Nu smilades det från öra till öra på samtliga deltagare och de urtråkiga milen på asfalt var totalt bortblåsta ur samtligas sinne.
Framme vid Camp väntade Bas med fru och givetvis var det en rejäl brasa igång. Campen ligger fantastiskt fint vid en sjö och bonusen är att man måste köra i sjön för att komma åt de bästa platserna (allt är relativt). Efter en timmes roddande så hade alla fått ställt upp sina tält och samlats sig runt bålet. En väldigt enveten och relativt kraftig vind från söder fick oss att improvisera ihop ett kombinerat vindskydd/ regnskydd – gapahuk på norska. Ett rep spänns upp ca där man vill att kanten skall vara på skyddet och ett styck stor presenning fästes i repet med hjälp av karbinkrokar. Marius utvecklade konceptet ytterligare med tältpinnar i bakkant och Bas lyfte presenningen med ett par stockar och plötsligt hade vi ett närmare 25m2 stort uppehållsrum med ståhöjd som var skyddat från både vind och eventuellt regn. I brist på bestämd vindriktning så gjorde elden det elden brukar göra – förfölja folk med röken och göra det närmast outhärdligt att sitta vid bålet…
För min del blev det en riktigt tidig kväll då jag hade varit kung kvällen innan. De andra höll sig vakna till runt midnatt innan de tackade för sig.
Så kom dagen som dessvärre alltid måste komma när man är på tur – returdagen. Men det ska sägas att avresedagen bjöd på ett alldeles fantastiskt väder. Solen strålade och värmde riktigt skönt så att de flestas taktält var relativt torra efter att ha blivit fuktiga av både nederbörd och kondens.
Vi tackade av de som valde annan väg hem än oss själva och kvar var, förutom Mr Eriksson och jag själv, Tobbe med sin Skoda. Vi körde i ett relativt lugnt tempo via små grusvägar till Arvika där vi festade till det på kanske Skandinaviens långsammaste McDonalds. Nästan komiskt hur lång tid det kan ta att servera färdiga hamburgare och låååångt ifrån begreppet snabbmat.
Eftersom Tobbe var med så var det alltid en glass på lur. Osäker på hur många glassar den pojken fick i sig under helgen men antagligen hela min årskonsumtion – det är iofs rätt lätt. Men det jag skulle fram till var att vi hade det väldigt behagligt på hemvägen tempomässigt.
Vi cruisade genom Glaskogens naturreservat och jag blir lika hänförd varenda gång jag kör igenom där. Samma tanke slår mig också varenda gång – jag måste hit och campa med ungarna! Det är sjukt idylliskt med små fina vattendrag och massor med små hemliga campspots.
Efter att ha handlat i Töcksfors så satte vi upp hastigheten mot hemmet. För första gången upplevde vi kö över gränsen på grund av kontroll men när vi kom fram till Tullen så hade de precis avslutat kontrollen. Festligt!
Vi konstaterade att vi återigen hade genomfört en lyckad träff med fantastiskt trevliga deltagare. Utan er deltagares bidrag så spelar det ingen roll hur bra vi lägger upp träffarna – det är erat engagemang, erat goda humör och eran insatsvillighet som gör träffarna till vad de är!
Jag och Eriksson är väldigt glada och, som tidigare nämnt, ödmjuka för att ni återigen har gett oss möjlighet att genomföra en fantastisk träff!
Eriksson och Wiberg – out!
