Overlanding: Vårträff i Värmland 2016

Fredag:
Min resa startade i en gigantiskt trafikkort när jag skulle genom Oslo, och mitt resefölje ropade ut med all sin positivitet – Nu är det kört pappa, nu kommer vi försent! Det gjorde vi Ifs, men bara med ett par minuter. När väl trafikkorken gav sig, rullade vi snabbt vidare mot gränsen, och 3-litaren i min Nissan lät mer som en tiger, än en spinnande katt.

Som alltid när jag skall på mina resor, är det dåligt med tid. Dåligt med tid till att packa, tid till att få allt på plats, och inte minst tid till att handla. Så ett mycket snabbt stopp planerades i Charlottenberg, där bärpåsar med mat och happy-meal från McDonalds kastades in i bilen. Robert Forslund anslöt på parkeringen med sin Toyota Landcruiser. Det är kort avstånd till Skansen Hultet och där väntade övriga deltagare i form av Danne, Munken och Carl. Den norska delegationen bestående av Kjetil och Per meddelade över telefon, att dom kom till bli ca en timma försenade. Under tiden gjorde vi andra ett intressant besök på skansen.

Sedan en del av deltagarna anslöt så mycket senare än planerat, beslutade jag att korta ner på antal spår som skulle leda oss fram till våran första lägerplats. Efter gemensam start, gick det gick inte många kilometrar för vi möte vårt första hinder, en bro. Vid bron stog det en skylt med texten ”Passering på egen risk”, vad det nu kunde betyda. Själva konstruktionen såg solid ut, och det var den också då jag räknade in sju fordon på den andra sidan. Färden gick vidare på smala grusvägar vid sidan av den vackra Borgsjön och som slingrade sig upp mot Tvällen. Ett par hundra meter nordväst  om Tvällen bar det vidare in på grusvägar som till slut avslutades med en liten skogsbilväg som leder upp till Ritamäki som också var kvällens lägerplats.

Lägret blev etablerat på kort tid, och speciellt imponerade var att Danne fick upp sitt 16-manna tält på rekordtid, ensam. Doften av olika middagsrätter spred sig genom skogen, och när alla var mätta och belåtna tog vi bena fatt och besökte ödetorpet Kissalamp. Ödetorpet är spännande och intressant för både stora och små, men kanske intresset låg mer runt det kulturella för oss äldre, än spänningen för dom små.

Lördag:
Som reseledare hade jag satt kl. 10 som tidpunkten för avmarsch, och imponerad så var alla klara och bilarna startade redan kl. 09:30. Riktigt nog önskar jag, och värdesätter en god sovmorgon i det fria, speciellt som trött småbarns far. Men för att hinna med alla spår som jag lagt upp, behövde vi hålla på tiden. Till den här dagen hade jag planerat blandat med grusvägar och med inslag av mer avancerade skogsbilvägar. Det sistnämnda kom ganska kort tid efter avmarsch. Fordon som inte hade släpvagn begav sig in i skogen, medans två av deltagarna fortsatte till avtalad mötesplats. Skogsbilvägen gick från översiktlig till mycket mindre översiktlig på kort tid. Men inga spår lämnades, då alla förare navigerade sina fordon mjukt och försiktigt.

Färden gick vidare mot Östmark och ett snabbt besök på Elvis café, men sedan denna inte tog kort, valde vi ett annat alternativ, den enda matbutiken i Östmark. Här bunkrade vi upp med allt vi glömt, och säkert med ett eller annat man gärna önskade att man packat ner. Själv inhandlades tre entrecoter som senare skulle visa sig vara väldigt välsmakande på kvällen.

Från Östmark satt vi kursen direkt mot Röjdåfors och ett besök vid krigsminnet som finns i östra ändan av sjön Röjden. När vi åter startade våran färd kryssade vi snart gränsen mellan Norge och Sverige. Besöket i Norge blev kort, då vi på nytt svängde in på en skogsbilväg som till slut leder oss upp till nästa gränspassering. För dom som följde med på sina GPS enheter (med vanliga bilnavigeringsprogram) ropades över eten att reseledare skulle öka farten. För på deras GPS´r sto det att hastighetsgränsen var 70km/t. Något som hade varit omöjligt med den vägstandarden som var.

Så smått slingrade vi oss vidare på skogsbilvägen upp mot våran lägerplats för lördagen, nämligen Tapptjärn. Tapptjärn ligger ca 450 meter över havet och saknar elektroniskt förbindelse med omvärlden, det vill säga utan möjlighet för internet, facebook osv. Till och med det att ringa är till tider en omöjlighet. Lägret blev snabbt etablerat och resterande av dagen och kvällen gick till dom typiska rövarhistorierna runt brasan.

Söndag
På söndag önskade flera deltagare sätta kursen till sina respektive hem, så efter att lägret var rivet och snyggt städat, var vi endast fyra fordon kvar som önskade fullfölja resan med dom tänkta spåren för söndagen. Fyra musketörer satte kursen ut i det okända, eller för mig kända spår från timmar framför datorn, men nu är det en sak med att studera och göra spår elektroniskt, och en helt annan sak att se dom i verkligheten.  Utsikten blev helt fantastiskt i det vi fortsatte med att jaga höjdmetrar.

Men det man klättrar upp, skall man också klättra ner och våran resa tog ett snabbt slut när vi kommer ut från en skogsbilväg som tagit oss genom en fantastisk urskog, och möter en gammal bro som nästan saknar räckverk på sidorna. Bron kryssar en vacker älv, men med ett 8 meter dropp från bron blir det spännande att kryssa över, speciellt i min Nissan Patrol som är det bredaste fordonet i gruppen. Med 3-4cm på varje sida av däcken kröp jag sakta över.

Alla fordon kryssade bron utan problem och färden gick vidare parallellt med älven för vi åter kryssade i vår färd mot en ny topp. För att nå toppen var vi tvungna att ge oss in på en mer besvärlig skogsbilväg, men det är ju alltid trevligt att få arbeta bakom ratten. På toppen, och med en ny fantastisk utsikt var det tid för ett kaffe stopp. Vi var alla eniga att det sista spåret var det bästa på hela helgen.

Färden mot mer civiliserade områden gick så via Torsby och ner mot Sunne, men vi passade på att leta oss in på grusvägar för att slippa köra för mycket på asfalt. Ett par mil innan Charlottenberg var det tid att ”tvätta” bilarna i en liten passering av en bäck. Den sista tidens finväder gjorde passeringen enkel jämfört när jag och Wiberg kryssade den samma ett par veckor tidigare. Så det var precis så att våra fälgar blev blöta.

Epilog
Jag vill som reseledare tacka alla som deltog för gott humör och många trevliga stunder. Jag hoppas att resan gav mersmak och att fler önskar delta i framtiden. Jag vill också passa på att rikta lite kritik mot dom två deltagarna som inte dök upp, och heller inte gav besked om detta. Det är jättetråkigt när jag hade en lista på fem fordon som gärna skulle varit med.