Stenar, lera och regn samt en avkörd stötdämpare får uppsummera softtrailen hos Borås Jeepklubb.
Ända sedan Annandagsträffen har jag lekt med tanken om att göra ett nytt besök och få testa bilen mera. Så lite ut på vintern la jag ut en blänkare på forumet för att se om några andra önskade vara med.
Rätt efter skola och arbete rullade jag och Leo ner mot Borås. Själva resan ner var inte så väldigt intressant, det är ju trots allt en väg man har kört ett par hundra gånger genom tjugo år som boende i Norge. När väl dagen gick över till kväll anlände vi till den camp som Fredrik och Palle hade satt upp, en plats dom som oftast använder. Man kan enkelt förstå varför. Lägret ligger fint placerad i mitten av körområdet med utsikt över det berömda surhålet, samt skyddad under stora granar för vädret.
Kvällen gick till korvgrillning ackompanjerad av Tor med sin hammare och imponerande blixtar. Inför kvällen hade Fredrik och Palle bestämt att ”- brasan på Bråt skall minsann slå höstträffens». Mycket riktigt, flammorna stod högt och när ljudet av en annalkandes helikopter hördes trodde vi att tornet på Landvetter flygplats hade slått larm. I några timmar fick vi sitta i ro för hela himlen öppnades och presenningar gav det enda skyddet. I backen upp mot vårt läger kunde vi skymta ljuset från Per´s Jeep JK som letade sig fram genom regnet. Det kraftiga regnet satte en effektiv dämpare för umgänge och det blev snabbt stilla i lägret.
Reveljen gick tidigt och efter en snabb frukost revs lägret och bilarna klargjordes för en dag i den inte så förlåtande terrängen på Bråt. Fredrik hade tagit på sig ansvaret med att vara guide, med mottot ”- Jag skall göra mitt bästa, men jag är mer van med att guide större fordon”. Utan att verka tjatig, Bråt äter gärna fordon där ägaren inte följer med, eller visar övermod.
Vi startade med lite enklare övningar på den östra delen av området, den som är ”lite” snällare, även om Fredrik flera gånger var tvungen att tänka om, och det är vi tacksamma för. Lite så där lagom innan lunch upptäcker Robin att min JK fjädrar och rör sig lite underligt, och mycket riktigt, dämparen höger fram har lossnat från sitt nedre fäste. Efter lite fram och tillbaka med olika lösningar blev det helt enkelt så att Robin tog den under armen och knatade iväg mot incheckningen för att få den svetsad. Lite reducerad med inte slagen arbetade vi oss vidare i terrängen.
Fredrik hade nu tagit oss bort till det absolut snällaste området, där är det få saker som kan hända, trodde vi. Vi körde först igenom alla stigar jag redan kände till, och så bar det av mot den nedersta delen där stigen slutar vid en myr. Jag fattade inte riktigt varför Fredrik hade tagit oss ner hit. I samma ögonblick som jag stack ut huvudet för att ställa frågan, pekade Fredrik kallt över sin skuldra. ”- Här Andreas, upp här!”.
Alltså, det är så brant att Sherpaer från Nepal helt ärligt använder den stigen som träningsområde för Svenskar som skall bestiga Mount Everest. Det finns inte en chans tänker jag och ser över på min co-driver Leo som sitter och ser på en serie på telefonen. Inte mycket till hjälp där alltså. Jag är tvungen att gå ut ur bilen och ta en titt på detta monster av en backe.
Fredrik berättar att en gång i tiden så var det en Terrängbil 11 (C303) som försökte komma upp backen. Smått livsfarliga försök slutade till sist med en lycklig vinschning och backen blev att kallas för ”Johans backe”. Det roliga är att jag var med då, som fotograf för Terrängbil.net, men detta hade jag förträngt efter flera år med terapi. Men så kommer ögonblicket när man skall bestämma sig för att åka eller inte åka. Valet blev relativt enkelt när man har en Rubicon bak som inget annat vill, än bevisa sin förträfflighet ovanför en stakars Sahara utan spärrar.
Sagt som gjort, vi tog relativt god fart, och mod. Vi kom så där halvhögt i backen för det blev stopp mot en sten på höger sida, och en rot på vänster sida. Nu var vi en sådan där position man ser på YT (YouTube) där föraren kommer halva vägen upp, och så går det snabbt till helvete på vägen ner, gärna rullande på sidan. Det hade jag ju ingen lust till, inte bara för min egna skull, men för att det skulle fort bli mycket dyrt med Per´s Rubicon i slutet av backen.
Fredrik tyckte det var bäst att dra ut vinschen och använda denna för första gång, men jag kände att det var ett för tidigt nederlag. Sakta rullade jag ett par decimeter bak för att kunna få lite mera moment. Detta gick inte heller och bilen flyttade sig nu mer mot vänster så att skärmen bak låg mot en sten. Nu slår «4×4-spruta-sten-och-lera» delen av hjärna in, den delen som var så starkt närvarande när man var ung och lovande. Jag rullar sakta bak en halv meter eller så, slår så plattan i botten och studsar upp resten av backen. Aluminium från fälgarna flyger som konfetti genom luften när dom möter Bråts berg och stenar. Skärmkanten bak reduceras med en decimeter, men jag som ägare stod lyckligt på toppen av backen. We did it!
Per kom sig upp efter lite bökande, men det var säkert för att jag hade kört sönder spåret så att han inte fick samma fäste (säkert). Efter att adrenalinet sjunkit började magen kurra och det blev tid för att sponsra arrangören med lite mat pengar. Så där lagom mätta kom Robin knallandes med min stötdämpare, kanon fint svetsad så att det var en smal sak att montera den på nytt. Vilken insats och service, stort tack Robin.
När man känner att man utmanat ödet lite för många gånger på en och samma dag, så sitter det lite långt inne med att dra ut och köra på eftermiddagen, så nu gick vi runt och tittade på vad alla andra gjorde.
Allt i allt en fantastisk fin körning där man åter blev imponerad över vad både bil och förare klarar av.
Stort tack till Fredrik och Palle, och inte minst till Robin.
Vi kommer tillbaka, var så trygga på det.
