Det är ingen hemlighet att det förbannade viruset som har förpestat vår tillvaro i ca 2 år nu har lagt både en dämpare på lusten att resa, men också i många tillfällen faktiskt varit så både byråkratiskt och politiskt okorrekt att man helt enkelt har avstått. Just i mitt tillfälle har det inneburit en mycket begränsad fysisk kontakt med mitt gamla hemland Sverige och med det – min familj och alla mina fantastiska vänner jag har där.
Men då semester 2021 – faktiskt så vägrar jag att kalla det ”semester” då en semester innebär miljöombyte med där tillika andra intryck än vad normalen klarar att prestera. Vi kallar det helt enkelt sommarledigheten 2021…
Sommarledigheten 2021, det slog mig att många, trots pestens tid, ändå var ute och reste. Den vaccinationsapparat Norge har skrämt ihop är bland det bästa jag har upplevt av statligt agerande. Oerhört proffsigt och välfungerande. Med detta i åtanke så slår det mig att det kanske finns lediga tider för en otålig herreman som bara har fått en dos av vidundermedel som leder till inbillad frihet. Så efter lite sörfande på diverse sidor så plingar det till av ett SMS i telefonen som bekräftar att mitt andra skott kan sättas en dryg månad tidigare än först planerat – lycka!
Detta var ju i vanlig ordning en duktig omväg till reserapporten men det är viktigt att du som läsare förstår att det vi upplevde denna helgen – det är något jag har längtat efter i så sjukt lång tid och har lärt mig att på inget sätt längre ta för givet.Nah! Det var det. Politiskt korrekt introduktion etc. Nu Värmland 😉.
Min gode vän Haakon kontaktar mig och säger att nu är det jammen tid för en tur till Värmland igen. Vi båda har ett sjukt behov av att titta på nya avsnitt av lägereldsTV, köra bilarna i lågväxel och att få lämna civilisationen en stund. Värmland har just allt detta och jag är inte sen att Okeja förslaget. Snackar med några svenska vänner som mer än gärna kommer. Coolt!
Fredag 20/8 så rullar Snövit äntligen mot den svenska gränsen igen. Dagen har inletts med en runda i garaget för att trimma ett underkörningsskydd som kommer i konflikt med avgasröret vilket i sin tur genererar ett jävligt störande skrammelljud. Men det är succé i verkstaden – tror jag – och med ytterst lite utrustning lastat så är vi alltså klara för en Overlanding-light tur.
I Årjäng passar jag på att inventera Systemet för rödvin modell bättre prisat än i Norge vilket faktiskt inte är så lätt. Digression! Norge är billigast i världen på dyra rödviner! Det har med någon intrikat %sats att göra så namnkunniga flaskade viner för ca 250-300SEK lönar sig att handla i Sverige, allt av rang och därför högre prisat – Norge. Den såg ni inte komma va? 😉 Slut digression.
På parkeringen utanför ICA står det en fantastiskt fin liten Sukuki med ett styck Andreas ombord. Trots att vi bägge har lust att grabbkrama om varandra så blir det lite mer ”tjena tjena ” genom bilrutan. Efter en grabbig uppsummering, om hur livet har varit de två senaste åren, så anländer mr Cervin med sin magiskt fina LC 150 och gänget är fulltaligt. Men vad nu, tänker du som vaken läsare. Vad med Haakon då? Jodå, Haakon torskade på 55 meter med prima list som skulle sättas på stugan i fjället. Jadå, han fick flera fina bilder via social media under helgen – hans enda bild tillbaka innehöll en perfekt listad hörna och ett par hörselskydd…
Efter att ha handlat middag, frukost och lunch så rullade vi mot kända, men av oss i det sista- lite använda, spår i närheten av Årjäng. För både Andreas och Ove var faktiskt detta första gången de körde dem – coolt!
Vi stannade ca 10km efter Årjäng och anpassade däcken till mer bekvämligt lufttryck. Ca omedelbart efter detta går den lilla asfaltsvägen över till gropig grusväg där 42PSI/3 bar gör sig sjukt dåligt. 25PSI är helt ok för dålig grusväg. Med de nya fjädrarna i Snövit och med så lite last som jag hade skulle jag nog ha gått ner lite till för optimalt fäste och bättre körkomfort. Men att köra brett på grusvägar är faktiskt helt OK även om man nästan är ett halvt sekel gammal 😉.
Ganska omedelbart kommer vi fram till ett väldigt klassiskt vad över ett litet vattendrag. Det är knappt fälgkantdjupt men det ger den där sköna känslan av att vara på äventyr.ett väldigt klassiskt vad över ett litet vattendrag. Det är knappt fälgkantdjupt men det ger den där sköna känslan av att vara på äventyr.
Ytterligare någon kilometer senare är det dags att skicka i lågväxeln. Spåret vi ska köra är inte jättetekniskt men det har ett par partier där man måste placera hjulen riktigt för att slippa lite billigare undan.
Mitt i detta spåret kommer det på lugn Värmländska över radion – ” Vi får nog lugna oss lite, jag har problem här ”Det är Andreas bil som helt har tappat kopplingen, blir diagnosen. – ” Jaha, då får du åka snöre efter Snövit då ” , säger jag och Andreas nickar lite motvilligt.
Vi tuffar vidare längs spåret och Andreas frågar över radion om det alltid är så här behagligt att köra automat… Kall kille.
När vi kommer ut ur skogen så kör vi ut på en grusplan och tittar närmare på den trilskande bilen. Andreas kryper under med den största rörtång jag har sett och muttrar lite innan han ber mig om att prova att växla. Växlarna går i läge hur fint som helst. Hmmm. Armen som drar isär kopplingen går inte helt som den skall när man använder pedalen men om man våldar den med rörtång går den som den skall… Vi prövar att spänna wiren till kopplingen men de 4 varv vi klarar att spänna den kan omöjligt göra någon skillnad tycker vi. Andreas startar bilen och plötsligt så växlar den som den skall igen. – ” Du, har du nån olja på lådan ” säger jag ”. ” Ja, det är kanske lite lite ”, får jag till svar. Case closed och vi rullar vidare.
Första kvällens camp blir mitt i Glaskogen, Camp Chaos som den heter på min laptop.
Det visar sig att själva campen är upptagen av en barnfamilj när vi kommer men det gör inget, vi kan lika gärna stå på vändplanen rätt vid camp. Det är veden och utedasset vi primärt är ute efter.
Och medan solen kastar längre och längre skuggor så riggar vi tält och startar en eld. Det visar sig att Andreas har följt med ordentligt på Bas kurs med eldstål och vips så brinner det en mycket manligt tänd eld i våran medhavda firepit.
Vi njuter kylda drycker, snackar om åren som gått, planer vi har framöver samtidigt som vi roddar oxfilé med vitlöksstekta potatisar och tillbehör på Muurikkan – vi njuter så skjortan står rätt ut helt enkelt!ackar om åren som gått, planer vi har framöver samtidigt som vi roddar oxfilé med vitlöksstekta potatisar och tillbehör på Muurikkan – vi njuter så skjortan står rätt ut helt enkelt!
Det blir en hyggligt tidig kväll. Redan 01:45 släcker vi lampan.
Morgon – tidig sådan… Ove, som hade tältet närmast hållet med vindskydd och barnfamilj, väcktes redan 05:45 då ett par morgonpigga fiskare knallade förbi, och sedan drog iväg med en motorbåt. Detta väckte inte bara vår grinigaste medlem, utan även barnfamiljen som försökt överleva natten nere i vindskydd och kompletterande hammock. Dessa bestämde sig uppenbarligen direkt för att packa ihop o lämna 6:45, efter en förmodligen kallare natt än barnfamiljsföräldrarna planerat med sina kiddos i den klara augustinatten. Tack o hej med dessa – nu var snart även Andreas vaken och fick snabbt fart på elden och en slurk kaffe. Pålitlig den mannen 😀
När så alla kommit sig upp ur respektive sovpåse, den sista vid niotiden, så njuter vi ett par koppar kaffe i solen innan vi brassar en stadig brunch på bacon och ägg serverade i wraps ( äggen är självklart från Wibergs höns – inte fullt så kortrest men va fan… ).
Sen tackar Andreas för sig och Ove och jag tar oss via så krångliga vägar vi kan mot Charlottenberg. Vi hittade faktiskt en ny fantastisk campspot med möjlighet till bastubad!
Framme i Charlottenberg ser det ut som om butikerna nästan är stängda, baserat på hur tom parkeringen är. Att Värmland är rött igen påverkar tydligen gränstrafiken kolossalt. Har inte alla två sprutor? 😊.
Ove och jag handlar det lilla vi behöver till kvällens middag plus lite onyttigheter som håller blodsocker- och humör på topp. En liten timme efter ankomst så rullar bilarna iväg mot nya spår, rätt utanför Charlottenberg. Detta är gamla spår som har figurerat på tidigare träffar som Fullvuxen 2016 etc. De är egentligen inte så sjukt avancerade men med mycket nederbörd och mer slitage så levererar de en god del motstånd. Vilket uppskattas 😉.
Det är 2 år sedan vi körde detta spåret senast, Ove har haft ett litet gästbesök under någon Vinterträff i 2021 och då var det en god del åka-snöre inblandat. Ca halvvägs ut i spåret, som fram till dess bara har bjudit på underhållande motstånd, så ser jag hur det kommer in spår från en skotare. För de som inte är bekanta med vad en skotare är – stoooor maskin som transporterar det huggna virket från skogen till uppsamlingsplats där timmerbil kan hämta. Den utkonkurrerar de flesta bilar mtp axelbredd och markfrigång. Samtidigt är det dessa gubbarna som skapar de spår vi alla älskar att köra på – när de har lugnat sig lite…
Jag ropar på radion till Ove att nu blir det lite stökigare men att jag tror att det ska gå bra i alla fall. Det gör det ända till det inte går bra igen. Och då går det så dåligt att både Ove och jag måste åka snöre ut ur skogen. Det är så sjukt hög mittsträng att Snövit fullständigt åker kana på sina nyfastskruvade hasplåtar. Tur man gjorde ett hyggligt jobb med att fästa dom…
När vi väl kommer ut på fast mark beordrar jag rast och vila – jag behöver höja ett alarmerande lågt blodsocker och dessutom kolla över min stackars bil. Fan heller att vi kommer igenom ett sådant slagfält av lera, nervälta träd och annat djävulskap utan att det lämnar spår någonstans. Med en kopp kaffe och en Snickers som sällskap så går jag runt bilen för att se om det är något som läcker, rinner eller står i onaturlig vinkel. Hmmm, inget. Jaja, då hade vi tur då.
Vi rullar vidare på grus mot Mitandersfors och punkten ” Bron är Sprängd ”. Denna punkten som vi hittade på Fullvuxen 2016 är den mest eftertraktade punkten vi har som ” alla ” ska ha GPXen på. Självklart utan att återkoppla eller tacka för den… Du! Bara hyggligt…
Alla som har kört på grusväg med sidorutan nere vet att det är ett rätt svårfiltrerat ljud om man letar efter något specifikt i ljudbilden. Men mellan allt grusknaster och grenar som klipper till backspeglar och taktält dyker det upp en typ av vinande ljud. Men va fan nu då? Det verkar som att det inte är relaterat till varven på motorn – skönt! Allt utom motor är ” billigt ” att fixa och det brukar jag kunna göra själv. Jag ropar på Ove att vi måste stanna för det är oljud i Snövit. Vi stannar och jag patrullerar bilen – ingen värme i fälgar/ bromsar, inga synliga läckor under bilen och det mesta på taket ser ut att sitta kvar. Hmmm. Jaja, vi rullar vidare mot Mitandersfors. För de som inte har varit i dessa områden – de är fantastiskt vackra och det är rena grusvägar – utan bommar som i Norge 😉 – de går dessutom så nära den norska gränsen att om du sträcker ut vänsterhanden genom rutan så är du i Norge!
Efter en timmes gnagande på gruset med ett mer eller mindre inbillat ljud från bilen så får jag spelet och beordrar halt igen. Dessutom behöver jag påfyll av koffein. Vi parkerar självklart bilarna så att de ser ut som ett team bestående av hårdare killar med massa molle som är beredda att rycka ut och försvara fäderneslandet vilken sekund som helst. Det är väl det den förbipasserande 4-hjulingen med massa packlådor reagerar så hårt på… Med 4 låsta hjul på gruset och extremt oroliga blickar mot oss – som dricker kaffe och ger fullständigt fan i vad de ska smuggla över gränsen – så gasar de på så gruset sprutar om alla 4 hjulen. Jag har sett många 4-hjulingar i mitt liv – denna hade ALLA packlådorna – så något borde antagligen inte vara med över gränsen eller betalas dyrt för, för att få vara med över.
Samtidigt som jag sväljer den sista klunken kaffe och mumsar i mig det sista av den lilla Snickersbit som är kvar så registrerar jag att höger drivknutsmanschet ser jävligt annorlunda ut. Den är lixom fylld med grå smegma som ligger utanför. Vid närmare inspektion ser jag att den där grå smegman är spridd ut över hela hjulhuset och manschetten absolut inte sitter fast på drivaxeln – det borde den göra. Jaha, vad f.n gör vi nu då? Ove får betydligt högre puls än det jag får och börjar rita upp något maximalt fan-nu-sket-det-sig-läge, jag håller mig lite coolare då bilen trots allt har rullat på i flera mil efter att vad-det-nu-är-som-har-petat-av-manschetten har gjort det. ” Håll i trosorna nu Ove så kör vi ” säger jag, ” Jag ringer någon längs vägen mot camp så löser det sig ”.
Allas vår Iknutis AKA Knut Arne svarar på ca 3e signalen och skäller ut mig på grund av den dåliga täckningen. Jag får fram att gummit har gått åt helvete, problem?, fettet sprutar åt alla håll å kanter, vad gör jag?Luuuuugnnnnnn! Är det jag får med mig. Efter ytterligare 43 försök med pissdålig täckning så är diagnos och vad göra helt klart – få på manschetten, stripsa eller liknande, beställ en ny så du har ny CV-led när denna tackar för sig och njut av varenda tur fram till dess 😊 . Om du orkar och vill – städa ur det gamla fettet, putta i nytt fett och dra fast manschetten så har du köpt dig 2-3 år innan det rasar. Vilken guldkille – löve U, det vet du!
Uppiggad av denna information så stannar vi bokstavligen 20 meter innan ” Bron är sprängd ” – den innebär en del vatten, där av namnet – och jag baxar Snövit över ett dike, dvs jag gränslar diket för att få maximalt utrymme under bilen. Fram med lampa, ståltråd och nu-jävlar-kör vi attityd. Smack, smack så sitter gummit på plats med grov ståltråd – på svenska, najtråd – och vi rullar vidare över ” Bron är sprängd ”.
Efter denna punkten så går det fort via grusvägar och bittelite asfalt till Bjurtjärnskojan. Denna koja är ytterligare en punkt ” alla ” har fått tag på via Overlanding.nu utan återkoppling – you are welcome!
Det finns rätt gott om rövhål i världen och jag har egentligen slutat att bli överraskad. Men samtidigt som jag skriver det så tillåter jag mig ändå att i vanlig ordning bli lika förbannad, som vanligt, när folk i vår lilla community som Overlanding ändå är – beter sig som de arselhål de bevisligen är och ger fan i att återkoppla eller tacka för tips… Ingen nämnd, ingen glömd – är det inte så man säger?
Digression nu igen…
Väl framme vid Bjurtjärnskojan så konstaterar vi att vi är ensamma – medtanke på 2a linjen ovanför är detta alltså inte helt givet som ni förstår.
Klockan är faktiskt ganska sent för att komma i camp enligt mig. Jag tycker att ca 15-16.00 när man är på go-tur är lagom. Man ska ju umgås, hämta ved, kanske fiska etc. Då funkar 18.00 ganska dåligt – i vart fall när vi är i slutet av Augusti. Det är inte det att jag är rädd för mörkret – Snövit och jag har nog med lumen på/i/ runt bilen för att kuka upp Bram Stokers story så det inte hade blivit Dracula överhuvudtaget… Fan, digression igen…
Det jag menar är att allt går så sjukt mycket smuttare när det är massa timmar med ljus igen när man når camp. Plus att även jag tycker det är begränsat underhållande att sitta ensam i en bil, mil efter mil, när jag hellre kan sitta med goa gubbar runt lägerelden.
Tiden i camp springer iväg och i vanlig ordning börjar vi bli hungriga. Luncherna på dessa turer blir ofta inte särdeles bastanta.
Det blir karré av gris marinerad med en god del egna kryddor inklusive de jalapenos/ chipottle som jag och @iknutis rökte när han hämtade sina säten från donorbilen beskrivet i hans garage tidigt våren 2021. Så liten är världen bland goa gubbar!
What ever – Ove och jag startar med en liten fördrink innan vi ger oss ut i skogen för att komplettera den lilla ved vi har med oss. Det är då jag inser vilken fantastisk köpkraft utrustningsnörden Cervin har. Han drar upp sin ” Fat Boy Katana ” handsåg. Herrejävlar!
Med Oves historia angående plåster, yxor, skada sig etc så finns det inte en chans att jag släpper iväg gubben ensam i skogen med den där. Vi snackar ca 3 meter med rövvassa tänder som skriker om död och förödelse Egentligen är det bara en väldigt kompetent handsåg som kan ersätta en vilken som helst motorsåg – men med denna gubben så ställer sig allting lite annorlunda. Ni som vet, ni vet – ni andra, säg hej till Ove 😊 .
Vi drar ut trädet och till min glädje så tycker Ove att det är bättre att jag använder min motorsåg på trädet hellre än hans mer macho-galskap-dödsbringande verktyg. Puuuh! Ett par minuter med klassisk Husqvarna och ett gäng med yxhugg senare så har vi ved till resten av kvällen.
Ove och jag sitter uppe till ca sent och funderar på ting och tang – riktig kvalitéts tid med andra ord.
Dagen efter så har den där klassiska ” jag-vill-hem ” känslan tagit tag i oss. Den är klassisk för att ingen vill ha den men den dyker till stadighet upp. Vi har det hur fett som helst dagen innan hemfärd och lovar varandra att ” nä då , vi har inte bråttom hem, vi ska äta sen lunch, gå hand i hand , kolla månen ” och allt det där. I call bullshit! När hemresedag kommer så får alla nått speciellt i blicken – oavsett om du är i Ryssland, i Moseldalen, Rumänien, Gardasjön…
Oavsett ” jag-vill-hem ” så enas vi att om vi kör gemensamt fram till Arvika. Från Arvika så finns det stora vägar till både Göteborg och Oslo. Men på vägen dit så finns det tydligen en del spår… 😊
Det är som sagt 2 år sedan jag har härjar runt i dessa trakter och jag har glömt så in i hela helvete massa om hur bra det är här. Det har inte Garmin, via min laptop, med alla spår jag har kört här. Så när vi närmar oss punkter som ” ta in på spår här ”, ” ta höger vid spår ” ” kolla höger vid traktorväg ” så tänker jag att det är klart att Ove vill det. Efter en koll på radion så bekräftar Ove precis det.
Spåren vi kör är lika episka som jag kommer ihåg dem, kanske lite blötare men det ger ju sin charm det också.
Väl ute ur spåren så dundrar vi ner till Arvika där vi fyller drivmedel och luft och sedan så säger vi helt enkelt ” hej då ” och styr ut på varsin sida av RV61 till jag inser att det är en omväg jag inte vill ta och styr in på mycket mindre väg, men i samma tempo som E6… Jag tror jag slog GPSen med ca 30 minuter 😊 Arvika – Kolbotn. Självklart beroende på uppgraderingsbehov från Garmin – skärp er!
I sann Wiberg rapport – Fun Facts:
Totalt resta KM med ” 25psi ”: 300
Totala dygn på resa: 2
Trasiga bilar på turen: 2
Antal gånger en man som heter Ove skadade sig: 0
Antal gånger jag eller andra var oroliga för att en man som heter Ove skulle skada sig: 23
Antal gånger våra sjukt feta bilar behövde vinscha sig ut ur world-of-trouble: 2
Antal gånger de hade behövt det om det inte satt Pelle Röv bakom ratten: 2
Procent deltagarna njöt av att vara på tur: 100
Tur vi hade med vädret: Alla
Antal kilo vi hade med oss för mycket: -100
Procent Oves nya tält imponerade på ” Old Dog ”: 120
Gånger Oves jävla råtta till hund bet Wiberg: 1
Antal gånger det där jävla underkörningsskyddet lät, trots att det var ” fixat ”: Alla
Procent Wiberg undrar om han klarar att dra ett släp efter bilen i terräng efter denna turen: 0
Promille Wiberg har när han skriver resebrevet: Ca 😊
Snövit & Wiberg – Out!
